JAKTDAGAR PÅ ÖLAND. 157 ordnade sofrummet. Han hvilade denna natt, som var dimmig och kall, på ett slags guttaperkafilt, utbredd på den höstfuktiga marken; nästa morgon var han som vanligt uppe före alla andra och gjorde sin toalett i fria luften utanför tältet. Kung Carls sista besök på Öland skedde hösten 1868, då han åtföljdes af landshöfding Gyllenram, löjtnant Henric Gyllenram, brukspatron Lars v. Celsing, »allas vår farbror», grefve Beckfriis, »allas vår morbror» (kung Carl kallade dessa båda herrar alltid »farbror» och »morbror», och efter honom använde hela jägarskaran benämningen) m. fl. Jakten var detta år mindre fördelaktig; men stämningen var densamma som vid föregående besök: kungen kände sig fri och glad, tillät inga officiella tal, fröjdade sig åt den delvis sköna, delvis ödsliga naturen och var vänlig mot alla; under hvilostunderna sjöngs mycket, både unisont och solo; särskildt hafva vi hört omtalas, hurusom kungen sjöng duetter med en af klubbledamöterna, hvarvid de båda sångarne stodo på hvar sin stol — för »bättre resonnans skull»! Att alla dessa jaktutflykter ej voro utmärkta af någon öfverdådig vällefnad, framgår ej endast af allt, hvad man på Öland än i dag får höra om den vid dessa tillfällen rådande enkelheten, utan ock af de hos en på Öland bosatt klubbledamot förvarade anteckningarna öfver alla klubbens utgifter; 1866 uppgick t. ex. hela kostnaden för kungens, prins Augusts och 23 jaktherrars resa landvägen ned till Kalmarsund, för flera dagars uppehåll på Öland samt för hemfärden till endast 1000 kronor. — Kostnaden för de öfriga båda jaktresorna till Öland var ungefär densamma. Att Ölands bönder hade af kung Carls jägarintresse en för deras förhållanden stor fördel, synes af de summor, de uppburo för de af »Carl XV:s jaktklubb» arrenderade markerna, summor som årligen stego, därigenom att jakten årligen förbättrades; ett af klubbens främsta syften var ju att skydda och vårda vildtet. Förut hade bönderna ej haft ett öres gagn eller inkomst af sitt vildt; det var säledes för dem en värklig och fröjdefull öfverraskning, då de nu kunde stoppa betydande summor i sin ficka, hvilka de nästan tyckte sig hafva fått till skänks. — Ännu i dag förvaras också de