DET LIBERALA OPPOSITIONSPARTIET. 185 1. stora rörelser, hvilka allt från århundradets början skakat Europa, hade som bekant kraftigt bidragit 1] ull bildandet af ett liberalt oppositionsparti i snart sagdt hvarje europeisk stat, äfven i Sverge. Detta parti fick dock här sin helt egendomligt nordiska stämpel genom de farhågor och önskemål, Carl Johans politik väckte inom vida kretsar. Väl bekant är ju äfven, hvilken makt detta parti lyckades förvärfva sig, allt sedan Carl Henric Anckarsvärd efter 1817—1818 års riksdag blifvit dess hufvudman. Under de första åren af kung Oscars regering hade detsamma för en kort tid varit det inflytelserikaste; det förlorade visserligen snart nog åter konungens förtroende, men var dock vid tiden för dennes sista sjukdom och död det mäktigaste i landet. De stora europeiska idéerna hade sammansmält med de specielt svenska intressena till en strömning, som tycktes vilja och kunna sopa bort det föråldrade, det som vid denna tid ansågs onationellt och otidsenligt. De skandinaviska folkens hopslutning i kraft af nationalitetsprincipen, större frihet i alla riktningar — inom politik, religion, ekonomiska frågor — korteligen: utveckling i alla hänseenden var hvad Sverges frisinnade parti betonade och åtrådde, och med lika stor bitterhet och misstro som någonsin betraktade man det konservativa, numera s. k. »junkerpartiet», hvilket man misstänkte Sverges kronprins tillhöra, för så vidt man öfver hufvud taget tilltrodde honom några värkliga intressen, öfvergående de rent militära eller hans nöjen. Den konservativa riddarhusfraktionen, hvaraf en yngre del stod prins Carl personligen mycket nära, såg äfven helt naturligt i honom sitt stöd.