MISSTRON MOT KRONPRINS CARL SOM REGENT. 187 När därför kung Öscar, som på grund af sin sjuklighet mot slutet af sitt lif ej själf kunde föra regeringen, den 12 september 1857 utnämde sin äldste son till regent, var det utan tvifvel just ofvannämda misstro, som ytterligare skärpte harmen öfver detta »attentat mot grundlagen». En ganska allmän fruktan var äfven, att ett fortsatt »allenastyrande» — och det af en regent, som nästan ännu blott stod på öfvergången mellan ynglingaåren och mannaåldern — skulle blifva följden af den gjorda utnämningen. Den nye regentens farfar hade brukat säga, att det var han — Carl Johan — som ensam arbetade emedan, såsom han sade, hans rådgifvare voro »stackare.» Ett konstitutionellt folk ser dock icke gärna, att dess konung omgifver sig med »stackare», och med minne häraf samt af den ringa beundran, äfven Öscar I haft för sin legala rådgifvarekrets, trodde man sig också nu hafva skäl att af den unge, såsom själfrådig ansedde regenten befara en personlig, halsstarrig regering. Aftonbladet gick då ännu i spetsen för det liberala partiet inom prässen, och på frågan: »Äro rikets nu församlade ständer lagligen berättigade att uppdraga rikets styrelse åt kronprinsen?» svarade bladet ett genom spaltlånga artiklar bevisadt, ljudligt nej, hvari största delen af prässen enhälligt instämde. Det hela åtföljdes af en massa argument, naturligtvis fotade på grundlagsvidrigheten uti förordnandet, men med tillräckligt klara antydningar för att visa, att själfva hufvudknuten låg just i toiflet rörande den unge regentens personlighet. »Vi veta väl», yttrade sålunda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning af den 12 september 1857, såledés samma dag utnämningen skedde, »— — — att ärftlighetsgrundsatsen, hvilken såsom upphöjd till grundlag måste respekteras, befunnes den dock inför förnuftet och statsklokheten än så ogiltig, berättigar H. K. H. kronprinsen att taga i sin hand det svenska regeringsrodret. Men vi veta däremot icke, om det är skäl att påskynda denna tid — — —»