196 MISSTÄMNING I PRÄSSEN. stillastående är omöjligt; men det vore äfven önskligt, om äfven den öfvertygelsen kunde göra sig gällande, att ett tillbakagående till det, som icke mera har någon rot i folk- och tidsmedvetandet, icke häller i längden är möjligt, och att en regent, som vill vara värkligt nationell, icke bör vända sitt sinne till utlefvade former och grannlåter — — — utan med kärlek och intresse vända sig till det, som lefver hos nationen, det som är mäktigt af utveckling och som har en framtid för sig.» — — — Att Carl XV ej i sin konselj ämnade omgifva sig med »stackare», hade genast blifvit klart. De män, som från början intogo platserna vid hans rådsbord, bildade en krets af de mest framstående och dugliga statsmän, som på länge suttit i en svensk konungs råd. Men hade man förut med jubel hälsat den ministèr, som kronprinsen-regenten bildat med friherrarne De Geer och Manderström såsom statsministrar, så upprörde däremot grefve Hamiltons utnämnande till chef för ecklesiastikdepartementet ånyo sinnena. Grefve Hamiltons insättande som konsultativt statsråd hade redan 1858 mött ett energiskt missbilligande hos de liberala, enär den utnämde »fullständigt tillhörde det konservativa junkerpartiet», och då man i den senare utnämningen såg ett sällspordt drag af långvarigt förtroende och tillgifvenhet å kung Carls sida, så trodde man sig hafva starka skäl att med misstro möta den unge konung, som man trodde vara villig att sluta sig till denne sin ministers konservativa politik. Att man hufvudsakligast tänkte på representationsfrågan, framgår ytterligare af några klandrande ord af Blanche; denne yttrar nämligen sin missbelåtenhet särskildt däröfver, att den nye konungen konsekvent endast med den yttersta försiktighet berört »reformfrågan par préférence» — representationsfrågan. Ett rykte hade också såsom säkert uppgifvit, att kung Carl skulle till valspråk taga »ära och fosterland», hvarigenom det mångtydiga ordet ära sattes före fosterlandet. Detta valspråk hade utan tvifvel varit i fullaste öfverensstämmelse med hans lynne och karaktär, ty, ehuru det ej var hans officiella, förblef det dock under hela hans lif hans privata rättesnöre, dock så, att fosterlandet alltid stod främst — äran i andra