220 REPRESENTATIONSREFORMEN. hafva varit i de Geers ställe, enär kung Carl ej handlade fullt öppet emot honom. Och det säges mer än en gång hafva händt, att då denne brukade infinna sig hos konungen, kung Carl redan »garderobsvägen» emottagit besök af förslagets ifrige fiender, t. ex. Posse m. fl., och med desse haft långa öfverläggningar i rak motsats till dem, han sedan höll med sin statsminister. Från den konselj, hvari akten dock till slut underskrefs af konungen, berättade man, att statsrådsledamöterna före konungens ankomst rådgjort med hvarandra och kommit till det beslut att enhälligt resignera, i fall konungen vägrade sanktion. Vid sitt inträde fann han ledamöterna samlade i en fönsternisch, och han förstod, hvad som var å färde. »Sitt nu ner, gubbar», utbrast han därvid hastigt, »jag skrifver under protokollet.» Den 14 januari 1863 emottog riksdagen propositionen till en ny riksdagsordning och därmed sammanhängande ändringar i regeringsformen. Ett allmänt jubel följde på denna tilldragelse. Prässens reserverade hållning vid Carl XV:s tronbestigning var nu med ens helt borta. »Aldrig förr», yttrar Aftonbladet, »har en folkrepresentation fått emottaga af konungamaktens frivilliga initiativ, utan alla våldsamma påtryckningar och utan någon den tillfälliga konjunkturens nödtvång, ett förslag till en reform af den omfattning och i den riktning, som det här ifrågavarande, hvilket blifvit af konung Carl XV öfverlämnadt till folket och dess representanter, såsom den mognade, af en allmän, djupt rotad, under mer än ett halft århundrade utvecklad öfvertygelse.» — — Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning yttrade i ordalag, hvari man igenkänner dess demokratiske ledare: »Röner — — det nu framställda förslaget framgång — — så står konung Carl XV:s regeringstid skrifven i häfden såsom en af de minnesvärdaste epoker i vår historia, långt ärorikare än de konungars, som spridt öfver Sverges namn glansen af de största segrar på stridsfältet, segrar, gemenligen köpta på bekostnad af folkets välstånd, odling, lycka och politiska anseende». På samma sätt ljöd det också i landsortsprässen; öfver