G. R. ABELIN. 263 godt. Hyllas denna grundsats, så kan man, följande med uppfinningarne, alltid äga till hands en tidsenlig materiell, huru den än sig förändrar. En gång skola stormakterna själfva inse detta behof, ehuru kanske först efter ett stort krig, som medtagit deras förråder; och då faller visserligen denna sats lättare i ögonen äfven på de mindre folkrika länderna. Må dessa mindre stater icke vilja yfvas med en större siffra, en större armé, än de kunna väl bära, väl utrusta, underhålla och öfva. Nederlaget är annars för handen. Icke emedan hären är stor, utan emedan den är god, kan ett litet folk räkna på densamma till upprätthållande af sin frihet och sin ära.» ne n 5 Emellertid hade chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Reuterskiöld, nedlagt den portfölj, han sedan 1862 innehaft. Varm vän till den allmänna folkbeväpningsidéen, till skarpskyttesaken, påyrkade han dock kraftigt den indelta arméens bibehållande såsom pålitlig stam för beväringen samt därtill bådas utveckling i tidsenlig riktning. De förslag, 1867 års riksdag framställt och hvilka inneburo ett hot emot den indelta arméens bestånd, jämte nedprutandet af de anslag Kongl. Maj:t begärt för landtförsvaret förmådde honom att lämna sin plats. i Denna intogs i stället af dåvarande öfversten för norra skånska infanteriregementet G. R. Abelin, hvilken i hög grad — ej minst på grund af sina militära åsikter — ägde kung Carls personliga förtroende och vänskap. Honom ålåg det nu att utarbeta förslag till ändamålsenlig organisation af landtförsvaret. En af hans första åtgärder blef också att tillsätta en komité för att med denna rådgöra om den af riksdagen gjorda framställningen om lindring i rust- och roteringsbördan. I trontalet vid början af 1868 års riksdag yttrade kung Carl: »-— — — Utgående från den jämväl af eder uttalade grundsatsen om hvarje medborgares plikt att deltaga i foster-