CARL XV:S MILITÄRA FÖRFATTARSKAP. 283 baka för lottningen och hoppas, att den just vid samma tid införda friköpningen skall komma hjälpande emellan. I det yngre arbetet, som såg dagen året efter danska kriget, anser förf. motviljan mot lottningen icke vara annat än en fördom, hvilken man med all makt bör söka utrota. Den af stam och beväring sammansatta arméen lider brist på befäl, en brist, som indelningsvärket icke förmår fylla. För att afhjälpa densamma, föreslår förf. att ur beväringens led på frivillighetens väg uttaga befälsämnen, hvilka skulle gifvas för ändamålet erforderlig utbildning och aflönas ur den fond, till hvilken friköpningsafgifterna inginge. Vi finna här första upprinnelsen till den sedermera till lif kallade beväringselitinrättningen, hvilken dock aldrig ville taga någon fart. Ytterligare åstundar förf. en noggrannare kontroll öfver beväringen. Om förf. liksom hans landsmän icke haft sina blickar uteslutande riktade mot Frankrike, utan äfven uppmärksammat, huru preussarne försökte att draga nytta af de bittra lärdomar, den franske kejsaren gifvit dem, och om han särskildt lagt märke till det väldiga ombildningsarbete, som på den militära organisationens område ägt rum i deras land sedan sextiotalets ingång, skulle han säkerligen blifvit tveksam, om hans militära valspråk, »litet men godt«, skulle kunna hålla streck. Tidens tecken började tyda på, att »stort och godt», snarare borde uppställas såsom rättesnöre, att nationerna borde uppbjuda sina krafter för att med så stor säkerhet som möjligt kunna se framtiden till mötes, och särskildt borde danska kriget hafva lärt, att en liten, om än aldrig så god, här dock blir krossad af motståndaren, om denne kommer med en vida större. Det skulle icke dröja länge, förr än nationerna skulle ställa sig själfva i vapen, och då skulle inga små skaror af veteraner med tillsats af outbildade ynglingar mera vara till fyllest. Dock, ett fjärdedels århundrade har runnit hän, sedan de här omordade åsikterna nedskrefvos, stora hvälfningar hafva inträffat, den lysande förebilden, franska arméen, har blifvit krossad, och i öster och väster, norr och söder hafva folken gjort sig beredda att möta kommande stormar, medan vi här i Norden icke aktat på tidens kraf. Den kunglige författarens älskling, vår indelta armé, blifver såsom förut, utan att de för-