300 2 POLITISKA IDEAL. början af 1860-talet gjorde sig gällande genom att i Sverges närmande till västmakterna se den bästa grunden för en trygg ställning i Europa. De ställningar och förhållanden, vi här i korthet antydt, stodo Ju i närmaste sammanhang med folkrörelserna och de stora politiska händelserna på 1840—50-talet och hade, nu som förut, allt jämt samma sympatiska klang för svenska öron. De gåfvo en ytterligare tillsats till den tegnérsk-lingsk-götiska patriotstämning, hvilken, först omfattad och uppammad af skalder, efterhand blifvit mera allmänt nationell, i det den ingick i många af de politiske ledande männens tankar och handlingar, utan att dock nationens stora flertal var sinnadt att, när det kom till stycket, föra den realitetspolitik, som konsekvenserna fordrat. Allt jämt var det harmen öfver de stora folkens upprörande brott emot de små, i förening med århundradets lifstanke — nationalitetsprincipen — som lefde kvar hos folket, långt efter det själfva brottet fått sin juridiska afslutning i fredsdokumentet och praktiska män och statsmän visat sig redobogna att låta udda vara jämt samt låta tidens böljor begrafva orättvisorna. Skalderna hafva i alla tider varit de, som värkat, att folkrättens kränkningar ständigt förblifvit lefvande för folkmedvetandet. Folkens kränkta rättskänsla har alltid funnit sitt uttryck i deras sånger; äfven om deras frihetsrop stundom förefallit högljudda, deras politiska diktning tyckts vara öfverspänd eller deras vädjan till svärdet braskande — det är dock de, som ständigt gjort och göra äfven längesedan begångna handlingar till en öppen fråga, det är de, som bilda den sammanbindande bryggan från det ena släktledets rättsmedvetande till det andras. Under en dylik tid af politisk diktning hade kung Carl vuxit upp till man; hans sinne hade fyllts af all den svenskhet, alla de tidens tankar, som uttalat sig ej blott i dikten, utan i de stora allmänna strömningar, af hvilka denna var ett uttryck. Han hade både som barn och yngling hört jublet för Polen, för Frankrike, för skandinavismen ljuda för sina öron, än mer, det hade inträngt i hans själ, och i sin första mannaålder eller rättare på gränsen till denna hade han, liksom alla lifsvarma