CARL XV, EN GARIBALDIS BEUNDRARE. 307 landet med liflig hyllning; och liksom man ett par tiotal af år förut hurrat för Polen och Danmark, så ropade man nu »lefve Italien, lefve Piemont!» Och man ropade äfven därjämte: »lefve Victor Emanuel, lefve Carl XV!» På flera ställen gåfvos »Garibaldi-fäster» med byster af Garibaldi och Victor Emanuel, med lefverop för Italiens frihet, men också alltid för Sverges konung, Carl XV, och detta visar, att man kände sig öfvertygad om dennes samstämmighet, så väl hvad den speciella italienska frågan som den politiska åskådningen i dess helhet beträffade. Ty sinnesstämningen hos de liberala var nu lika litet som förr så rojalistisk, att de kunde ropa vivat för konungen såsom sådan, om de ej trodde på hans sympati för deras lifsideal; vi påminna endast om de förut citerade ord, Blanche fällde i sitt tal för kung Carl efter representationsförslagets seger. Sådan Blanche var 1865, sådan var han redan 1860, och han är, som sagdt, i viss mån det liberala partiets kanske främste representant vid denna tid 1. Ett enda lefve af honom för kung Carl är ett kraftigare intyg om en orubblig uppfattning af dennes ärligt folkliga sinnelag än hela volymer loford från en annans läppar. Allra minst skulle något kungasmicker kunnat komma i fråga i sådana hänförelsens stunder, som dem Garibaldi 1860 tände i Sverge. Den i svenska riksdagen framlagda motionen föranledde en tacksägelseadress från Societa nazionale Italiana, hvars president var Garibaldi, och hälsningstelegram och tacksägelser växlades mellan flera samhällen i Sverge och det kämpande Italien. I en fransk tidning, »Siècle», hette det, att »Sverge räknar sig till ära, att i spetsen för sin regering äga en af Europas mest frisinnade furstar och en dynasti, som för sin tillvaro har att tacka revolutionen. Sverge skall erinra sig den roll, det utfört vid grundandet af den europeiska jämvikten, då det 1 Vid sidan om Blanche måste dock ställas äfven män sådana som Hierta, Sohlman m. fl., alla utgörande prässens och riksdagens ledande personligheter; de fingo också af motpartiet hålla till godo med det hånande tillmälet, att de »från statsrådslärare förvandlats till folktribuner, från undervisande skriftställare till popularitetssökande deklamatörer och hurrabasar». — Detta var ett svar på tal från det håll, där zjunkrarne» stodo.