370 AFTÄCKANDET AF CABRL XII:S STATY. skränet, och därför skulle läktaren stå, när den nu till all olycka en gång kommit upp. Han fordrade nu, att alla komiténs medlemmar, hvilka under tiden hunnit samlas, skulle underteckna en motskrift, genom hvilken de förklarade sig önska läktarens bibehållande. En del af dessa, som ej varit med om den förra skrifvelsen, skrefvo genast under den nya, men Sprengtporten, Qvanten och Sohlman nekade. Slutet af det hela blef, att öfverståthållaren lät uppläsa en annan skrifvelse, i hvilken det sades, att läktaren skulle få borttagas, om detta kunde ske, så att inga spår däraf vore synliga kl. nio nästa morgon, något som dock ingalunda var möjligt att åstadkomma. Läktaren förblef alltså stående. Då dagen rann upp, var hela hufvudstaden gripen af en Carl XII:s-feber, som Aftonbladets krönikör skildrat lustigt nog: »— — — Trädde man in i en bokhandel, kom expediten släpande med hela trafvar af Carl XII:s skrifter, Carl XII af Carlén, Carl XII af Per Thomasson, Carl XII af Beskov, Carl XII af Afzelius o. s. v. i bunden och obunden, romantisk och historisk form; hjältekonungens lif fanns arrangeradt efter hvars och ens smak i alla möjliga genrer. Kl. 8 på morgonen väcktes staden af trummor och trumpeter, som i garnisonens kaserner gjorde sig redo till den stora defileringen. Under förmiddagens lopp marscherade regementena ned till Blasieholmen med flygande fanor och klingande spel, och folkskarorna började strömma till Carl XII:s torg. — — — — — — Ärnadtligen är allt färdigt, och entusiasmen börjar sjuda. Kungen kommer, och fästmarschen spelas. Kungen sätter sig, och folksången sjunges. Fästtalet hålles, och kungens röst ljuder kraftig vidt omkring. — Täckelset faller och kanonerna dundra. Trummorna hvirfla, fanfarerna smattra och det allmänna jublet skakar luften som en orkan. Fästkantaten klingar och trupperna defilera, under det att musikkårerna blåsa takten, och från alla musikkapell höras på eftermiddagen »narvamarschen» och »kung Carl den unge hjälte» — — —