SKANDINAVISMEN. 377 gången satt som gäst vid de nordiska konungarnes bord och inför dem fritt och öppet uttalade sina tankar, hvilka hos dem funno godt gensvar. Detta möte inleddes med en tilldragelse, hvars like ej förr skådats: Norges vicekonung, kronprins Carl, förenade sig i Christiania med de till Upsala afresande norske studenterna, och i spetsen för processionen omedelbart efter studentfanan följde han de resande till hamnen, där han med ord och handslag önskade dem farväl. Och när de unge studenterna återvändt till Christiania och i »studenterlunden» firade en sista afskedsfäst, afbröts denna ett ögonblick genom det bedöfvande jubel, som höjdes, då vicokonungen kom sprängande på sin eldiga häst, hoppade af densamma och inom ett ögonblick stod i de unges midt. Och de ord, han vid detta tillfälle uttalade, äro högeligen karaktäristiska så väl för tidens sätt att uttrycka sig som för hans personliga tänkesätt: »Jeg hilser Eder velkommen fra Mælarens Strande tilbage til Norges gamle Fjelde. Ungdommens Fölelser fandt der genklang i trofaste Brödres Röst; og Tanken flyver i dette Öieblik hen og söger i det Fjerne alle dem, mod hvem Eders Hjerte nylig bankede med Venskabens Fylde. Den Modtagelse I fik var oprigtig. De Minder, som Ungdommen eier, ere lig Midsommersolen, som höit på Himlen staar og Natten glemmer. Den Haand, der rækkes af Ungdom til Ungdom, drages aldrig tilbage. De Ord, som de forenade Rigers Konge sagde Eder, skulle aldrig udslettes af Eders sind. Det Haab om en hjertelig Modtagelse i Broderriget, der udgik fra mit eget Hjerte og fulgte med Eder over Bölgerne, har Virkeligheden indlöst. Jeg önsker Eder velkommen fra Eders Vikingetog, hvis Minder I skulle opbevare i trofaste Hjerter, og tömmer mit Bæger paa Eders lykkelige Tilbagekomst.» Dessa ord voro så mycket mera välkomna för skandinavismens vänner, som de uttalades af Sverges och Norges blifvande konung — ja, från den mans läppar, hvilken kanske af alla längst och med största hänförelse skulle blifva tanken trogen.