472 KONSTNÄRSKRETSEN I STOCKHOLM PÅ 1860-TALET. som bildades inom akademin, då Johan Boklund 1856 hemkallades från München. Denne erhöll uppdrag att ordna den förut ganska inskränkta målningsundervisningen, som från och med denna tid tog en ny riktning. Bland de första eleverna i denna nya skola voro just Malmström, Winge, Rydberg m. fl.; desse efterträddes sedan af Kronberg, Hellqvist och många andra, som senare — på 1870—80-talet — fört Sverges konst allt längre och längre framåt. Och hvad som aldrig förut skett i Sverge fick man nu se: Sverges konstnärssnillen, unga och gamla, lärare och elever, samlades i hufvudstaden till ett kraftigt och endräktigt samarbete, ehuru med fritt utrymme för hvars och ens individualitet. 1 Det kräfdes dock något mera än blott en skola för att ästadkomma detta, det fordrades en enande personlighet, kring hvilken konstnärsflocken kunde samlas, och hvilken både genom sin ställnings auktoritet och sin kärlek till såväl konsten som dess utöfvare hade makt att sammanhålla de inbördes hvarandra så olika konstnärstemperamenten. Och denna personlighet fans äfven. Det var Carl XV. * * * Hos konstnärer från 1860-talet kan man ännu ofta få se en stor fotografi: kung Carl midt i kretsen af alla sina konstnärer, män och kvinnor. Dessa hade förut låtit afbilda sig utan honom. Men häröfver blef han misslynt: »Jag vill vara med, jag är ju också konstnär.» 1 En Hiten interiör från 1860-talets konstnärslif i Stockholm gifver Scholander i ett bref till sin vän Arsenius: — — »Vill du veta, hvad den konstnärliga hopen — — — gör, så vet: att Boklund sköter sina sysslor, Berg funderar att flytta från Stockholm, Malmström står framför Bråvalla slag, Molin karfvar på en femton fots Carl XII, Staaff målar härtiginnan af Dalarne, Stäck svullnar, Wallander målar en sömngångerska, Rydberg klarnar till en strålande landskapsstjärna, och hela hopen hänger näsorna öfver Estlanders konsthistoria med sin något skefva framställning af vår tids konstutveckling inom Sverge — — —.»