508 ETT NAMNSDAGSPOEM TILL KUNG CARL AF ACHARITS. 1860, hvilket ju har det dubbla intresset att vara tillägnadt kung Carl af den som skald värderade »Acharius»: Hvad är det för buller i källaresal? Det liknar en bisvärm, som surrar! Hvad mängd af pokaler och skålar och tal Och korkar, som börjat sin lustiga bal — Man jublar och hippar och hurrar — — — Tag hit då, o småsven, det bästa du har Af safter, båd’ bleka och röda; Du vet, att ej Trion på dropparne spar, Bär hit bara! Åmtals! Allt hvad som fins kvar — Här skola buteljer förblöda. Det gäller ju honom, som är oss så kär, Det gäller den Förste i staten, Det gäller vår Carl, som en karlakarl är, En örn, som de svage på vingarne bär; Det gäller den krönte — kamraten. Låt hjärtat slå högt vid pokalernas klang, Med sång må du bögtiden smycka; Drick, målare, drick för din furstes talang, Han adlat ditt värf, åt din konst gaf han rang: En skål för kung Carl och hans lycka! — Vid Höckerts död1 brast en af länkarne i denna krets; efter denna tid syntes kung Carl ej så ofta som förr i ateliererna, ehuru de andra båda nyssnämda konstnärerna fortforo att stå honom synnerligt nära. 1 En egendomlig tillfällighet, öfver hvilken hvilar ett visst vemod, hafva vi hört berättas af professor Dietrichson. Sommaren 1866 hade denne tillträdt sin befattning vid nationalmuseum såsom amanuens och ledare vid ordnandet af handtecknings- och kopparsticksamlingen. Hans första minne af kung Carl var från ett besök, som denne gjorde på museet för att i den n. v. holländska salen ännu en sista gång taga i betraktande Höckerts berömda tafla: »Predikan i ett lappkapell», hvilken af museet i Lille lånats till den konstutställning, som under sommaren ägt rum i Stockholm. Just som den låda, hvari taflan förvarades, spikades till, utbrast Boklund vid tanken på att detta väl vore det största värk den sjuke konstnären komme att frambringa: »Nu begrafva vi Höckert!» Samma afton — den 16 september — anlände telegram, att Höckert dött i Göteborg.