KVINNAN OCH KONSTEN. 519 det skulle uppstå en »veklighetens förskämning, som smittsamt skulle angripa det manliga släktet» o. s. v. Detta tal var för öfrigt helt naturligt i en tid, då kvinnans arbete, uppfostran, rätt och plats inom samhället allt mera började bli en dagens fråga, den man å ena sidan med allvar sökte. lösa, å den andra nästan fanatiskt bekämpa. Hvad angår kvinnans rätt att arbeta inom konstens värld, hade man i andra länder redan hunnit ett ej ringa stycke framåt. I Paris fanns redan då en särskild akademi för kvinnliga konstnärers undervisning, och kvinnliga elever tillätos deltaga i pristäflingar vid Academie Impéeriale. I England hade de kvinnliga artisterna redan anordnat utställningar af sina arbeten. Kensingtonskolan med tillhörande museum var dessutom lika tillgänglig för kvinnliga som manliga elever. Och Rose Bonheurs, madame Le Bruns och Angelica Kauffmanns namn hade redan lika god konstnärsklang som Fredrika Bremers och madame de Staëls inom den literära världen. Äfven Sverge tog nu med hänsyn till den kvinnliga konsten ett stort steg framåt. Vid riksdagen 1863 föreslogs af K. Olivecrona motion angående anvisande af medel, med hvilka det skulle beredas kvinnan konstnadsfri undervisning vid »de fria konsternas» akademi. Riksdagen anslog också 4,000 rdr årligen till detta ändamål, och redan i september nästa år började den kvinnliga afdelningen af målarskolan sin värksamhet. Det intresse, kung Carl ådagalade för kvinnligt arbete inom konsten, visar att han i detta stycke var en tidens man. Ty äfven om han ej tog själfva initiativet till upprättandet af den målarskola för kvinnor, som 1864 stiftades, omfattade han dock tanken på denna med stort intresse och liflig välvilja, liksom han på allt sätt sökte uppmuntra äfven de kvinnliga eleverna i deras värksamhet genom att låta dom för hans egen räkning utföra kopior af på nationalmuseum befintliga taflor o. s. v. Hos honom fanns intet tvifvel hvarken om deras begåfning eller om deras rättighet att vidare få utveckla denna. Särskildt Amalia Lindegrens taflor funno i konungen en villig köpare, och han lät denna konstnärinna äfven måla sitt porträtt. Hennes konstnärsrykte var för öfrigt då redan stadgadt och gendref sålunda praktiskt dem, som talade om kvin-