522 KONSTUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1866. Hela riktningen inom själfva konsten var också utprägladt nordisk. Främst i skulptörernas rad stod Molin med sin fontän och sina »bältespännare». Det senare var redan ett europeiskt erkändt konstvärk af första rang; den förra väckte på grund af sin nyhet än mera hänförelse. Detta, sade man, vore just en fontän för Stockholm, för staden, där mälarvågen och hafsvågen mötas, och man fann det så »genialt naturligt», att just här framställa hafsgudarnas möte med “nsjöns väsenden. . Höckert, Tidemand och Exner voro representanterna för de tre ländernas genrekonst inom måleriet, medan Malmström, Winge, m. fl. voro det för den historiska riktningen. Winges i Rom utförda tafla öfver Loke och Sigyn ansågs såsom ett slående bevis på att den nordiska mytologien tillät framställning i form och färg, och Malmströms »Älfvalek» hänförde genom poesien i den stämning, som hvilade däröfver. Norrmannen Arbo utställde sin »Valkyria» liksom dansken Olrik sina trenne, och man yttrade om dessa: »Skulle det hända, att sedan vaktmästaren om aftonen lämnat museet och alla dörrarne äro väl stängda, taflornas figurer stege ur sina ramar, då ve öfver den danske målarens valkyrior, om de blott mötte den ena Arbos — hon skulle med hela den inneboende kraft, som hon äger, krossa de tre milda flygande krigsgudinnorna från Danmark.» Det anförda torde vara tillräckligt för att i korthet närmare angifva den öfvervägande konstriktningen vid detta möte. — I landskapsmålningen stodo naturligtvis Edvard Bergh och Gude främst. Kung Carl var också representerad genom tre taflor, om hvilka »den undersåtliga vördnaden förbjöd att yttra hvarken beröm eller tadel», men man insåg och erkände den betydelse, som låg däri, att äfven vid detta tillfälle landets konung lade i dagen sin nitälskan för det sköna, på samme gång man insåg det betryggande för svenska konstens framtid, som låg däri, att de fria konsterna hade sitt stöd i själfva tronen. Kung Carl var dock af opasslighet hindrad från att själf öppna utställningen, hvilket därför i stället den 15 juni gjordes af drottningen på »ett enkelt och värdigt sätt fastän ej utan