526 UR ETT BREF FRÅN PROFESSOR DIETRICHSON. närer. Här befunno sig nämligen Scholander, Boklund, Edvard Bergh, Malmström, Winge, Palm, Rydberg, Wallander m. fl. Anländ till Göteborg, tog konungen in i landshöfdingeresidenset. På balen var han den ifrigaste dansören, vid utställningen den mest intresserade åskådaren, och måndagen såg honom med samma liflighet deltaga i mötets förhandlingar och i den stora middag, som staden Göteborg gaf för de skandinaviska konstnärerna. — Det var denna dag, han inbjöd Gude, Morten Müller och Sophus Jacobsen till ett längre besök på Ulriksdal. Mötet skulle pågå till och med torsdagen, men om tisdagen fingo konungens gäster tillsägelse, att afresan från Göteborg skulle ske på onsdagsmorgon. Redan då man samlades vid järnvägsstationen, syntes det tydligt, att kungen befann sig i en mörk sinnesstämning, och ehuru han nu åtföljdes af sina nya gäster, drog han sig efter en kort hälsning tillbaka till det lilla sofgemaket i salongvagnen, och man återsåg honom ej förr än i Laxå, hvarest de båda nyutnämda norska statsråden Broch och Irgens instego i vagnen för att följa med till Stockholm. Efter en kort konferens med dessa, drog han sig åter tillbaka i ensamhet, ända till dess man inemot aftonen nalkades Stockholm. Från slottet foro alla med en liten kunglig ångare ut till Ulriksdal, hvarest konungen ganska hastigt drog sig tillbaka. Motsatsen mellan hans upprymda väsen på nedresan och hans mörka sinnesstämning på återvägen var alltför påfallande 1 En af de tre framstående norske konstnärer, som vid detta tillfälle voro konungens gäster, och som, då han endast en gång förut sammanträffat med kungen, icke heller kunde se skillnaden mellan dennes d. v. och hans vanliga sinnesstämning, har lifligt berättat oss om kung Carls stora älskvärdhet äfven vid ett tillfälle under hemresan. Vid ankomsten till en station kom kungen nämligen bort till de tre norrmännen och sade, att de oaktadt ösregnet borde se en vacker utsiktspunkt, till hvilken det var 5 minuters väg. Tåget skulle emellertid blott hålla i 2 minuter. »Men han vinkade på oss mälare, steg ur vagnen vid den sida, som ej var åt perrongen, och så smögo vi oss osedda genom högt, vått gräs bort till stället och sedan samma väg tillbaka och in i vagnen igen, hvarefter kungen med låtsad vrede genom fönstret frågade tågpersonalen ’hvarför i all världen vi skulle stanna säå länge vid den här stationen’? — — —»