KUNG CARL UTE PÅå MÄLAREN MED NORSKA KONSTNÄRER. 529 kungen förde rodret med säker hand, och snart ångade den lilla båten lugnt vidare ut till Ulriksdal.» — — — — — — En annan af de norske deltagarne i utflykten har om densamma meddelat oss följande: — — — »Om våäårt vistande vid Ulriksdal med dagliga utflykter, om kungens förvånande improvisationer vid kaffet, om all glädtighet och musik om aftnarne kunde’ mycket berättas — jag vill dock inskränka mig till att endast berätta ett par drag, som tyckas mig karaktäristiska. Under en utflykt till Drottningholm talade han mycket — liksom ofta äljes — om konstens ställning i Sverge och Norge och i synnerhet därom, att de norske konstnärerna så mycket uppehöllo sig i utlandet; detta beklagade han uppriktigt och fällde då detta uttryck: »Ja, hade jag bara haft penningar nog, så skulle det blifvit annat af! Då skulle ni alla fått tillräckligt att göra hemma; det skulle varit en glädje! — Men — jag äger inte så mycket, att jag kan göra det minsta — jag får neka mig allt, hvad jag i detta hänseende önskar!» Senare på dagen hänfördes vi af en belysning öfver luft och vatten, som var underbar — han ropade då till mig, som just stod och iakttog färgspelet: »Hör du, måla en stor tafla af detta till mig, då du kommer hem!» »Ja, det skulle jag gärna göra, men E. M. sade ju nyss, att det ej fanns penningar ens till det minsta!» Kungen började skratta, och jag hörde aldrig sedan något mera om beställningen. Båten lade till vid en målerisk klippa i Mälaren, de innehållsrika proviantskrinen buros i land, alla hjälpte härvid till, och jag såg majestätet själf bära i den ena grepen på en lång korg, medan en örlogsmatros bar i den andra; det dukades på klippan, och kungen höll ett varmhjärtadt tal för oss, norske konstnärer, och af hvarje ord framgick hans hänförda kärlek till konsten — — —.» Aftnarne tillbragtes vanligen i kungens våning, och härvid fick man ofta tillfälle att höra honom uttala sig om konst 34