576 CARL XV:S KÄRLEK TILL HEM OCH HEMBYGD. Ständigt tillbaka, Likasom fågeln Längtar till boet, Heliga, fridfulla, Första hemmet! I en dagbok från ynglingaåren har kung Carl skildrat sin hemkomst från en af de tyska resor, han under slutet af 1840-talet företog. Han berättar, huru han står i fören af skeppet, som plöjer Östersjöns vågor, huru han späjar efter »det fjällstängda Norden, sitt rätta hem». Han skildrar sin glädje, då den blå kuststrimman bryter fram, då ankaret fälles, och han »fri som fågeln hoppade i land.» Han talar om glädjen att återse detta älskade fädernesland: »så ljuf är känslan af att vara i sitt hem, att han glömde naturens mindre yppiga fägring och mindes blott, att här varit hans vagga och skulle bli hans graf.» Och i ungdomlig — en tjugoårig ynglings — hänförelse blickar han uppåt himlen, där polstjärnan tindrar, och utbrister: »du klara stjärna, — — — må du alltid kunna stråla öfver fria folk och vara deras ledstjärna genom deras öden.» En annan gång yttrar han efter hemkomsten från en mindre utflykt: »Man kan göra vallfarter närmare än till Palestina, ty en vallfart är efter min tanke icke en lång vandring. Nej, därmed menar man blott, att man vill besöka ställen, heliga för en själf. Min vallfart gällde Brunnsvikens beskuggade strand — — — nu blickade jag in i Hagas park, mitt Eden på jorden — — —.» Att ett och annat af dessa uttryck vittna om svärmiskhet, medgifves gärna, men hvad den unge prinsen skrifvit gifver ett pålitligt intryck af att hafva varit af honom innerligt kändt och erfaret, och att dessa känslor aldrig försvunno, utan fastmera blefvo ännu intensivare och djupare, synes bäst af följande tvänne otryckta poem från sista tiden af hans lif. Direkt nedskrifna såsom de äro, utan att sedan någonsin hafva blifvit genomsedda eller rättade, innehålla de åtskilliga