KRONPRINS CARLS FÖRLOFNING. 601 »Den prins, som är kallad att en dag stå i spetsen för Sverges stolta folk, gästar i detta ögonblick Hollands jord. Huru mycket skall han ej här finna, som med fördel kan omplanteras i hans land, och som borde vara ett värdigt föremål för hvarje furstes omsorger. Det är för Holland af vikt, att Sverges och Norges tillkommande konung återvänder till Norden med ett fördelaktigt begrepp om denna nation; äfven af politiska skäl tillhör det Europas smärre stater att i närvarande tider närmare förbinda sig med hvarandra — — — Sverge och Holland äro bestämda att gynnsamt invärka på hvarandras nationalrikedom och välstånd, och säkerligen är det vår nations önskan, att den svenske kronprinsens vistande bland oss i en framtid måtte befordra dessa stora och viktiga syften.» — — — I Haarlem visade man sin belåtenhet öfver den nya furstliga förlofningen genom att kalla tvänne slags hyacinter: »kronprinsen af Sverge och Norge» samt »prinsessan Louise». Äfven i Sverge deltog man lifligt i den förestående förändringen inom konungafamiljen, och vid kronprins Carls återkomst till hufvudstaden den 3 oktober på aftonen, då han »och hans samtliga syskon gemensamt intågade i svenska hufvudstaden genom Hornstull», hälsades han på ett »mer än vanligt både lysande och hjärtligt sätt», och i Posttidningen fanns samma afton ett poem »till H. K. H. Kronprinsen i anledning af dess återkomst den 3 oktober 1849» med ett storståtligt shakspeareskt motto: »We make Holiday to see Cæsar, and to rejoice in His triumph». Strax på nyåret 1850 blef förlofningen offentliggjord; den 24 januari gaf konungen af Nederländerna sitt officiella samtycke till densamma och föreslog under en stor middag för hofvet »en uti de mest hjärtliga ordalag affattad» välgångsskål för de förlofvade. Det samma gjorde konung Oscar den 10 februari under en middag å Stockholms slott, och följande dag trllkännagafs trolofningen uti svenskt-norskt statsråd. När den kungliga familjen någon afton därefter bevistado operan, hälsades den med hurrarop och handklappningar samt både vid inträde och bortgång med folksången och med starka rop på »kronprinsen», »prins Carl». Denne framträdde slutligen