FOLKETS HYLLNING. 6o3 bestego sina vagnar, bruden bredvid enkedrottning Desideria, medan brudgummen, strålande yster, till häst höll sig vid hennes sida under färden öfver Djurgården, förbi Manilla, Djurgårdsbrunn, Ladugårdsgärdet, Drottning Christinas väg o. s. v. till Haga, dit den lysande cortègen anlände kl. half 8 på aftonen. Vid Haga hade en ofantlig folkmassa samlat sig, och så snart de kungliga uppkommit i rummen, trädde konungen med sin svärdotter ut på balkongen under folkmängdens jubelskall, hvilket fördubblades, när brudgummen ställde sig vid hennes sida — — —.» Den 19 juni i solsken och vackraste sommarväder skedde den unga kronprinsessans intåg från Haga till Stockholm. Vid Norrtull välkomnades hon af stadens myndigheter, dem hon tackade på svenska, och samma dag skedde förmälningen i storkyrkan. »En ståtligare brudgum», säger den samtida prässen, »kunde man ej få se», och om den kungliga bruden yttras i en skildring: »Strålande af lycka, hälsa och ungdom syntes då den unga furstinna, till hvilken allas blickar riktades, och som man visste af fri kärlek hade lämnat hem och fädernesland, släkt och vänner för att skänka sin hand åt Sverges kronprins.» Den varma hjärtlighet, som präglade den svenska nationens intresse för denna tilldragelse inom konungafamiljen, väckte ej ringa uppseende i utlandet, där den af både engelska och franska tidningar betonades såsom en särskild lycka för såväl land som konungahus. Särskildt »L’lHllustration», det bekanta pariserbladet, yttrade till sina läsare: »Hafven ej för brådt om att säga: det är ju ingenting vidare än en utländsk prins, den presumtive arftagaren af svenska kronan, som förmäler sig med prinsessan af Nederländerna. När en prins gifter sig, som är af god, kraftig och populär härkomst, så är det en tron, som vinner styrka och en dynasti, som fortplantar sig till en nations lycka. Entusiasmen, som yttrar sig, är själfva profvet: orkestrarna som spela, kloçkorna, som klinga, kanonerna, som dåna, fanorna och flaggorna, som vaja, höra till ståten och ostentationen; men välsignelserna från folkhopen, den folkröst, som