618 DROTTNING LOVISAS KÄRLEK TILL NORDENS FOLK. fälle erbjöd sig, sökte hon uppmuntra idkarne af desamma, dels genom årligen gjorda stora beställningar af svenskt siden vare sig för att sändas utomlands eller för att af henne själf begagnas, dels genom att ej allenast i Vadstena göra stora spetsbeställningar, utan äfven genom att till spetsknypplerskorna därstädes skänka tråd af utsökt beskaffenhet jämte nya, vackra mönster. Såsom ett annat exempel både af hennes omtänksamhet samt hennes intresse för allt svenskt vilja vi erinra om, att hon, som själf med största noggrannhet öfvervakade och ordnade allt, som var nödvändigt för hennes dotters utstyrsel, den blifvande kronprinsessans af Danmark, ej tillät, att något togs utifrån, som kunde tillvärkas i Sverge; sidentyger, spetsar, lärft m. m., allt var inhemskt, och arbetet med själfva utstyrseln sysselsatte under många månader hundratals af hufvudstadens sömmerskor o. a. Allt, som var svenskt eller norskt, älskade hon högt; det var med förutfattad kärlek till landet, hon kom till detsamma, ty kärleken till hennes gemål födde också från första stund i hennes hjärta ett lefvande intresse för allt, som på något sätt tillhörde och var dyrbart för honom: Sverges och Norges land, folk, historia m. m. Hem, fosterland, språk och vänner, allt lämnade hon, om också ej utan saknad, så dock med glädje för hans skull; men ett nytt hem, land och språk samt nya vänner fann hon inom kort vid hans sida. Det dröjde dock ej länge, innan allt detta blef henne kärt äfven för dess egen skull; hon var, som sagdt, lycklig att hafva blifvit en »Nordens dotter», och äfven på hennes dödsbädd framlyste till sist denna hennes känsla, då hon med en välsignelse öfver Sverges och Norges folk tackade Gud för all lycka, hon funnit i Norden. Oaktadt sitt djupa allvar, eller kanske just på grund af att detta allvar var så djupt och sannt, hade också drottning Lovisa ett nästan sällsynt friskt och glädtigt lynne. Hon var visserligen road af sällskapslifvet och deltog gärna i hofvets glada förströelser; men i det stilla hemlifvet fann hon dock alltid sin största glädje; det svenska ordspråket »borta är bra, hemma är bäst» hyllades af henne, som från