6552 PÅ STOCKHOLMS SLOTT. Det var i denna salong kung Carl förvarade sin egentliga samling »reliker», vapen och annat, som tillhört Gustaf Adoli och Carl XII. Från salongen inträdde man i ett orientaliskt rum, ordnadt som en härförares tält med hyenden och ottomaner, öfverklädda med randig tältduk. Detta rum innehöll väsentligast pipor under våärd af kungens piprensare, en storväxt neger. Ännu ett par rum, och man befann sig i kung Carls arbetsrum, hans konstnärligt utstyrda atelier, den fristad, till hvilken han så gärna drog sig undan. För att få lämplig dager voro detta rums väggar ljusgrå:; staffliet stod midt på golfvet; emellan fönstret och spiseln hade det lilla svarta, pärlemorinlagda skrifbordet sin plats; på detsamma stodo ett skriftyg af silfver med flera betydligt nedbläckade pennskaft, porträtt af Carl XV:s gemåäl, dotter, son m. fl. samt den skriflampa af silfver, som man från Mynttorget kunde se lysa ofta till långt ut på natten; den sista vinter, kung Carl lefde, såg man den dock aldrig brinna senare än kl. 10. Innanför ateliern var konungens sängkammare jämte ett entréerum, båda helt små och ytterst enkla. I ett af rummets hörn stod den enkla släta, gustavianska mahognysängen med sitt omhänge af grönt ylletyg och sitt grå sidentäcke; bredvid den en stor, gammal länstol. Öfver chaiselongen tronade ett af Amalia Lindegren utfördt porträtt af drottning Lovisa, och vid sängens hufvudgärd hängde en fotografi af Öscar I, tagen efter hans död och visande hans af lidande tärda drag. Hvarje morgon och afton ville kung Carl hafva detta »memento mori» för ögonen. Såväl sängkammaren som det mindre rummet pryddes för öfrigt, som i det föregående är nämndt, af byster och porträtt af personer, hvilka kungen räknade bland sina vänner. Om den rättframhet, som äfven i kungaborgen rådde inom Carl XV:s familj, och om kungens eget vänliga sätt mot dem, som här erhöllo audiens, finnes mången skildring. Det var ej ovanligt, att en eller annan uppvaktande infann sig så tidigt på morgonen, att hvarken kammarherrar eller adjutanter ännu voro uppe. Kung Carl tyckte nämligen