KUNG CARLS ERIKSGATA.» 693 I alla hus och kojor lyste ljus — menige mans vaka för kungen; mångenstädes utmed järnvägen stodo människor med blottade hufvuden och gräto, medan fattiga kvinnor kastade löfkvistar och skogsblommor på kung Carls kista. Tåget skred långsamt framåt och nalkades Jönköping; det möttes af dofva klocktoner, som förnummo öfver skogarne, öfver de stilla slokande björkarna i Huskvarnadalen; klangen blef allt starkare, och då tåget rullade ut ur skogsskymningen, ut vid Vätterns strand, där staden lyste fram med bländande ljus, dånade klockorna med fulltonig klang öfver kung Cearls likfärd. En af de vid kistan stående stabsofficerarne har berättat, hvilket egendomligt intryck det gjorde, då under en inträdande stillhet en ensam röst ur den ljudlösa folkmängden längs strandlinjen plötsligt skar igenom tystnaden: »Kungen — vår kung!» Dock, såsom det heter i Talis Qvalis kända dikt »Kung Carls Eriksgata»: — Framåt det går och utan rast, Ej kungen bakom sig ser; Men hade han än ej sådan hast, Det vore ett töcken vi hölle fast, En skugga, och intet mer. Snart lyser solen på kungens strät, Snart dåna kanonerna käckt, Och tusende ögon blicka däråt, Och åter tusende fyllas med gråt — Ty kungens öga är släckt. — — — Och tåget glider vidare framåt, öfver Västergötlands slätter, mellan Sörmlands vänliga björkdungar — framåt mot det sista målet. — — — — Från och med den 9 oktober 1872 hvilar Carl XV:s stoft i Riddarholmskyrkans bernadotteska grafhvalf. * * *