Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTEN. 13
hinna bli tillhopaträngd, framtogo bönderna sina matsäckar,
gjorde halt och började äta.
Hvad konungen beträffade, så hade han ingen mat med
sig och ej heller yille han taga något af böndernas kost, icke
därför att han föraktade en grof föda, utan emedan han var
allt för intresserad af jakten för att gifva sig tid att tänka på
hunger. Detta var ett drag, som var betecknande för honom
genom hela hans lif, antingen han var på jakt eller i fält.
Han tillsade därför bönderna att äta i ro, men förklarade
på samma gång med en bestämdhet, som icke tålde någon
motsägelse, sig vilja fortsätta längre in i skogen.
Piper, Wachtmeister och Lindsköld följde honom, icke rätt
tillfreds med denna ensliga promenad.
Då de gått ett litet stycke, upphunnos de emellertid af en
ung bonddräng, hvilken kom springande efter dem och bad i
djupaste underdånighet, att hans majestät af nåd måtte med-
taga den hötjuga, som drängen medförde; ty om nalle skulle
komma och hans majestät skulle aflossa sitt gevär på honom,
så vore det allt godt att ha ännu ett vapen till hands, om den
ludne besten i dödsraseri kastade sig öfver sina förföljare.
— Det är bra, svarade konungen och mottog tjugan af
den djupt och tölpigt bugande drängen.
Men på samma gång som han mottog redskapet ur drän-
gens band, räckte han sitt gevär till den förvånade karlen,
sägande :
— Se här! Jag behöfver inte två vapen! Tag du det
här i stället!
Som I kunnen tänka er, go’ vänner, gjorde bonddrän-
gen invändningar däremot och i dessa instämde äfven de tre
förnäme herrarne, som voro i konungens sällskap.
Men sen I, utropade Björn och slog handen i sitt knä, så
att det sjöng om det, konung Carl XII:s ord voro kungsord de
och ingenting kunde förmå honom att återtaga ett fälldt ytt-
rande eller en befallning.
Så var det ock nu.
Bonddrängen bad att återfå tjugan.
— Nej! svarade kungen. Tag geväret, det tillhör dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
