Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 CAROLINENS MINNEN.
Olof for upp liksom störd i en dröm och svarade under
ett tvunget leende:
— Så du kan fråga, kära barn. Jag är glad, ja hjär-
tans glad.
— Nej, far, invände flickan. Du är långt ifrån glad, det
ser jag på uttrycket i dina ögon. Dessutom har du hela dagen,
allt sedan vår nådige konungs ankomst hit, varit så bister, but-
ter och tvär, så att man rakt af inte känner igen dig, som an-
nars plägar vara själfva skämtaren här hemma och när du
kommer i lag med byafolket.
— Så du pratar, kära flicka, svarade Olof och slog ifrån
sig med ena handen.
— Säger jag inte sanning! — Jo, far. sök inte att neka
till det. Du ger ju inte ens akt på glädjen omkring dig här
i de unga knektarnes ring. — Se! — Själfva pipan har ju fallit
ur din hand och ligger slocknad och bortglömd framför dina
fotter! Då kan man allt vara öfvertygad om, att du inte är väl
till mods.
Hon ropade på Arvid och bad honom, att han skulle komma
och hjälpa henne att skingra hennes fars bekymmer, hvarefter
hon tog upp Olofs pipa och slog eld åt honom med flinta och
stål, som hon letade fram ur hans västficka, där hon väl visste,
att dessa saker plägade ha sin plats.
— Tack, min lilla vän, sade Olof till henne och drog det
ena blosset efter det andra ur snuggan med synnerligt väl-
behag.
Arvid kom nu på Annas förnyade kallelse och hjälpte
henne att lifva upp den gamle.
Under tiden hade Harald, den unge soldaten, med lystna
blickar betraktat en silfverkanna, den dyrbaraste klenoden i
Olofs hus, hvilken Emma bar ut och ställde på ett af borden
framför den stol, som var ämnad åt konungen och därför var
klädd med blommor och grönt.
— Här skall allt hans majestät riktigt smörja sig, sade
Harald till korpral Kula, som stod i hans omedelbara närhet.
— Lita på det! Blott han kommer tillbaka från jakten till
kvällningen, svarade Kula.
— Håhå! inföll Harald. Han skall väl inte jaga i natt heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
