- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
29

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I BONDGÅRDEN. 29
— Nu talar du mot din öfvertygelse, Emma! Du minst
af alla bör söka hindra mig från att göra min plikt. Kallas
jag ut i strid, så kämpar jag ju äfven för din trygghet och då
fred åter blifvit sluten, få vi famna hvarandra i sällhet.
— Men — om du stupar i striden, nästan bviskade Emma.
— Då, svarade Harald, må du ej säga annat än: Ske
Guds vilja!
— Förfärligt.
— Vi träffas hos Gud i Hans himmelska salar, där allt
är ljus och salighet, sade då Harald och slöt Emma trofast
till sitt breda bröst.
Olof fortsatte ifrigt efter denna dialog mellan lians ena
dotter och hennes älskade:
— Hvad betyder det för öfrigt, om alla taga till svärd,
då trummorna slå larm?
Hvad menar du, Olof, frågade korpral Kämpe.
— Hvad jag menar, utropade Olof. Jo, jag har godt
mmne jag och jag kommer väl ihåg, att då prins Carl, vår
nuvarande nådige konung, kom till världen, så förkunnade
genast astrologen, att den unge furstesonen skulle bringa fäder-
neslandet i fördärf.
— Galna astrologers och orakels, eller hvad de heta, prat
kommer mig inte vid, dundrade korpral Kula. Att lura bön-
der därtill äro de bra; men förståndigt folk skrattar åt dem.
— Den skrattar bäst, som skrattar sist, menade Olof. Men
här kan inte skratt komma i fråga, utan fastmer tårar, tårar
öfver ett härligt land, som snart skall föras till branten af sin
undergång.
Du är min själ en ordentlig olycksprofet, fader Olof,
sade Kämpe.
— Tro inte, att jag önskar hvarken landet eller vår nådige
konung något ondt, utropade Olof; men jag ser tecken, som
ske och jag uttyder dem äfven.
— Tecken! Hvilka tecken, fader teckentydare?
- Jo, svarade Olof, de tecken, som vår Herre gifver oss,
men hvilka man i allmänhet inte gör sig besvär att gifva akt
på i denna lättsinniga tid.
— Hvad menar du?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free