Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 CAROLINENS MINNEN.
— Den bleke liemannen, fortfor Harald, är oss nära öfver
allt. Men han gör ej sin skörd, förrän himlens Gud befallt
honom därtill. Haf tröst, min ljufva flicka.
— Lossa på de ömma banden, sade Kula och strax därefter
kommenderades ställning.
Harald anhöll emellertid om permission, hvilken beviljades
honom. — Soldaterna marscherade bort och folkhoparne sking-
rades tyst åt olika håll. Olof, Anna och Arvid gingo in i stu-
gan och endast Harald och Emma blefvo kvar ute på gårds-
planen.
De sutto där med armarne slagna om hvarandra. Hon
lutade sitt vackra hufvud mot den unge carolinens bröst, hvil-
ket höjde och sänkte sig under lugna och djupa andedrag. Ma-
nen bröt fram öfver skogen och skickade sina försilfrade strålar
ned på de båda älskande, hvilka nu i den månbelysta nattens^
magiska ljus njöto några oförgätliga ögonblick före skilsmässan,
som var oundviklig till följd af kriget.
Ganska länge sutto de alldeles tysta och tankfulla; ty i
sådana ögonblick som dessa dö orden ofta på tungan och en-
dast hjärtat talar genom underbara känsloströmmar, som brusa
fram med bedöfvande kraft i ett långt afskeds sista ögonblick.
Stutligen bröt Harald tystnaden, sägande:
— Farväl, farväl, min ljufva flicka.
— O, säg ej så, Harald. Göm det förfärliga ordet farväl
ännu en stund, svarade Emma och tryckte sig hårdare till
honom.
Men den unge carolinen visste, att afskedet nu måste ske.
Hans permission skulle snart taga slut och sedan se-
dan –––-— Därför fortsatte han, eller rättare sagdt, började
han om igen:
— Farväl —–––-
— Ack nej!
— Farväl, till dess vi ses igen, tilläde han tröstande.
— Ack, kanske jag aldrig mera får luta mitt hufvud mot
ditt bröst, klagade Emma.
— Om jag skulle stupa i striden, träffas vi däruppe i Guds
ljusa himmel, älskade. Min ande skall då först omsväfva dig
på jorden och sedan ledsaga dig upp i det höga blå, då din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
