- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
107

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄXAN I EONGSTED. 107
— Gud vare pris, att kulan träffade mig! Hvad är mitt
blod värdt emot min konungs, pustade Ragnar under plågor.
— Här göra vi ingen nytta, sade Kämpe. Fan skall ta
alla jutar! Framåt nu––––– -
— Gif mig en man, korpral, till hjälp med Ragnar, bad
Harald!
Kämpe befallde en man att stanna, livarefter han kommen-
derade framåt och tågade bort för att hålla efter jutarne, straffa
blodsdådet och söka afvärja den fara, som försåtligt troddes
lura emot kungens lif.
Harald och den andre soldaten uppbjödo all sin förmåga
att bringa till besinning den mer och mer afmattade Ragnar,
hvars sinnen omdrogos af yrselns töcken och hvars lifskrafter
aftogo på ett i hög grad oroväckande sätt.
— Se där! Se där, utropade Ragnar yrande.
— Du yrar, Ragnar, sade Harald.
— O, du himlens Gud, jämrade sig Ragnar, hvilken smärta.
— Stackars kamrat!
— Jag har räddat kungen, hvad har jag då mer att lefva
för! Stanna mitt hjärta, stanna! Lägg dig till ro!
— Ragnar!
Den sårade tittade upp och frågade redigt:
— Harald, är du där?
— Ja, kamrat, svarade Harald.
I detsamma kom Kula med sina män och gjorde förundrad
halt vid den sorgliga synen på källargården.
— Hvad nu, ropade han.
— Ett lönmord, svarade Harald.
— Ar det slut med honom?
— Ja helt visst. Hans hand kallnar allt mer och mer och
det är mig omöjligt att stilla blodet, som frustar ut ur såret.
Hjälpen mig att bära bort honom från denna fördömda krog-
gård.
— Hur grymt att falla för mördarhand och ej få dö i
ärlig strid, klagade Ragnar.
— Kanske du kan räddas, kamrat, tröstade Harald,
— Nej! Gud hjälpe mig!
— Amen!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free