Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TSAR PETEE FÖRKLARAR KRIG. 151
Först af alla inskeppades artilleriet, därefter gardet och
sedan Vestmanlands regemente samt sist dalkarlarne.
Men ännu flera regementen skulle deltaga i fälttåget.
Sålunda skulle drabanterna, Östgöta regemente och Små-
lands rytteri samt lifregementet någon tid efteråt inskeppas och
öfverföras till Lifland.
Det var från början meningen, att Uplands och Kalmar
regementen äfven skulle följa med; men inom dessa regemen-
ten hade så stor manspillan genom sjukdom inträffat, att de
måste lämnas hemma.
Konungen klagade mycket öfver, att rustningen gick för
långsamt; men detta berodde ingalunda på ovilja från landets
sida utan fastmer på den rådande penningebristen.
Konungen befallde, när detta blef honom bekant, att alla
offentliga kassor skulle anlitas.
Detta skedde äfven och dessutom upptogos lån från enskilda
personer såväl inom som utom landet; men ändock ville pen-
ningarne icke räcka till att betäcka de oerhörda kostnaderna.
Statskontoret lät genom skrifvelse till konungen tillkänna-
gifva, att det var alldeles »i missère» och icke kunde skaffa
mera pekuniära medel.
Nöden bland folket var stor och på flera ställen började
allmogen att ganska hörbart knota öfver de hårda utpressnin-
garne, hvilka verkligen icke voro af minsta slaget; ty utom de
ordinarie regementena beordrades rusthållarne att uppsätta åt-
skilliga fördubblingsregementen af olika vapen.
I det längsta hade rådet hoppats, att kriget skulle kunna
undvikas; men alla föreställningar strandade mot konungens
bestämda vilja, och synkretsen mörknade allt mer och mer.
Statsmännen började frukta det värsta och ingen visste eller
kunde på något sätt utgrunda, hvar det skulle sluta.
Ändtligen var flottan i ordning att afsegla med sex tusen
man och som vädret var godt och vinden den bästa, ville ko-
nungen icke förlora någon tid, hvarför han gjorde sig i ordning
att stiga ombord.
Just då han var redo att sätta foten på landgången, men
dröjde något för att hvissla på sin trogne följeslagare, sin stora,
svarta hund Pompe, kom i karrier en kurir och sprängde fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
