Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I OLOF OLOFSONS HEM. 159*
Din rödaste gullkrona, den passar jag ej pâ,
Gif den din unga drottning, låt mig med äran gå.
Och hör du, liten Karin, säg vill du blifva min?
Mitt halfva kungarike det vill jag gifva dig.
Ditt halfva kungarike, det passar jag ej på,
Gif det din unga drottning, låt mig med äran gå.
Hon lutade sig ned öfver vaggan och såg, att den lille-
gossen åter somnat in, hvarför hon upphörde med vaggningen
och sången.
Medan hon satt där och såg på sitt barn, sade hon:
— Så stilla och fridfullt slumrar han, min lille älskling.
— Hur ljuf är dock barndomen. —.Man vet vid din ålder,
min lille byting, icke om sorger och faror eller om de förföri-
ska och farliga snaror, som världen under sitt larm kastar ut
för människorna. — Himlens änglar stå på vakt vid barnets
läger. Allt fröjdar barnasinnet. Den minsta blomma kan bringa
den oskyldiga lilla glädje, och aldrig bäfvar tanken för dolda
eller uppenbara faror och fiender. Fullt af frid lyfter det lilla
barnet oskuldsfullt sina blickar mot himlen, till den gudomlige
barnavännen, som ingjutit all denna frid i de oskyldigas hjär-
tan. Intet har man som litet barn att glömma och städse lef-
ver det i en dröm af sällhet. En dröm! Ack ja, hela lifvet
är ju en dröm; men en fridfull sådan endast i den ljufva barn-
domstiden. — Dock, tårar fattas ju icke en gång för det späda
barnet. — Men hur lätt torkas de inte bort. — Vid sin mo-
ders bröst glömmer den lilla att gjuta tårar och känner där
endast frid och trygghet. — Ack, så skulle äfven vi fullvuxna
människor göra, om vi förstode att rätt känna vår himmelske
fader, att rätt tjäna honom och med trygghet och tro sluta oss
till hans förbarmande hjärta. —–––-Hur mycket ha vi inte
att lära oss af dessa små! — Ack, mycket! — Mycket, söm vi
själfVa kunnat förut under vår oskyldiga barndomstid, men
som vi sedan glömt och glömma ännu mera, ju mera åren
skrida fram och ju mera vi komma ut i världen, i dess synd,
dess lusta och förförelser. — Ack ja!
Barnet rörde åter på sig, hvarför Anna ånyo satte vaggan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
