- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
162

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162 CAROLINENS MINNEN.
-— Ingen skuld hvilar ännu på hans samvete.
- Nej!
— Gud gifve, att människan alltid kunde förblifva till sin
själ som ett barn.
— Min lille gosse!
— Må Gud allsmäktig beskydda dig från vaggan ocb till
grafven, min lille dotterson, sade gubben mildt.
-— Ja, ske alltså, ifyllde Anna.
— Se, sade efter en stunds tystnad Anna ocb blickade
upp mot himlen, solen sänker sig redan ned emot de västra
skogstopparna och aftonrodnaden börjar att breda sitt purpur-
täcke öfver nejden.
— Ja, ja, det är afton i rappet, sade gubben.
Anna fortfor liksom drömmande:
— Så fridfullt leker vinden i trädkronorna. Vet du far,
jag tycker, när jag ser en sådan vacker kväll som denna, att
det är så skönt och härligt, att det ej skulle kunnat vara här-
ligare i själfva paradiset.
— Kära barn, svarade den gamle, ha vi blott frid i vårt
inre, så lefva vi såsom i Eden, det är visst och sant det.
Anna gjorde ingen invändning mot detta påstående och
svarade intet alls därpå. I stället sade hon efter några ögon-
blick :
— Som en stor guldkula infattad i purpur står solen där
öfver skogsbrynet. Den har blifvit något mattare nu än för
■en stund sedan. — Snart nog är det tid att gå till hvila. —
Men hvad Arvid dröjer länge borta i afton.
— Han har väl blifvit uppehållen på fältet kan jag tro,
sade den gamle.
I detsamma, som Olof hade yttrat dessa ord, hördes raska
steg på skogsvägen och en stämma hördes gladt och muntert
sjunga denna själfgjorda sång, hvilken då helt visst icke var
så korrekt, som den blifvit här upptecknad:
Nu slutar jag dagens möda
Och hem till min maka jag går
Att njuta kvällens föda
Och Anna då famna jag får.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free