Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I OLOF OLOFSONS HEM. 169
— Gud skydde dig, lilla barn, sade Anna med något ängs-
ligt i tonen, under det att hon och Arvid togo i vaggan och
buru den in i stugan.
Just som de passerade Olof, stack han ett pekfinger mot
barnets bröst och sade!
— Lycka! Lycka, min lille dotterson!
Han följde därefter de unga makarne in i stugan.
En liten stund efter sedan Arvid, Anna och Olof begifvit
sig in i stugan, syntes ett par personer i skogsbrynet.
Dessa personer voro hvarandra mycket olika. Den ene
var kort och tjock, den andre var lång och mager.
De voro församlingens kyrkoherde och klockare.
De hade varit ute i någon tjänsteförrättning och voro nu
på väg hem till prästgården och klockarbostället, hvilka lågo
helt nära hvarandra i kyrkbyn. För att komma snarast möj-
ligt hem, hade de tagit en genväg genom skogen och därige-
nom kommo de att stryka tätt förbi Olof Olofsons stuga, som
den ännu alltjämt kallades af gammal vana, ehuru den i verk-
ligheten genom konungens köp tillhörde Anna och Arvid.
De båda männen gingo sakta framåt, under det att de
språkade, det vill säga, kyrkoherden talade och klockaren höll
med samt då han sade något, så begagnade han alltid, så vidt
möjligt var, samma ord, som kyrkoherden nyss förut yttrat.
Linder en bugning, som visade underdånighet, framsades dessa
ord af den magre klockaren, som såg mycket magrare och
längre ut än han i verkligheten var, därigenom att en lång,
röd och hvit näsduk, »min svetteduk», som klockaren kallade
den, hängde ur hans ena bakficka i rocken och slog honom
med nedre tibben på hälarne.
Klockaren visste mycket väl, att näsduken hängde ut ur
fickan ; men han stoppade likväl icke in den, ty han ville gärna
visa den brokiga duken, hvilken var hans stolthet och hvilken
gaf tillkänna, att klockaren hade råd att bestå sig med »snus-
tobak», en vara, som den tiden var ganska ovanlig.
Följande utdrag ur ett kulturhistoriskt arbete af stort värde
torde icke vara ur vägen» att här citera, alldenstund mången
Carolinens minnen. oo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
