Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 CAROLINENS MINNEN.
— Du också, din toka, utropade Björn. Ja, det skall jag
göra. Men du skulle ha sett honom du, så hade du fått be-
grepp om, hvad en vacker karl vill säga. Då skulle allt det
därj lilla körsbäret till mun ha knipit ihop sig ännu mera, än
det plägar och det blott af beundran.
— Ah, fy farbror, sade Elsa och slog med handen.
— Se så, gör inte flickan brydd nu, sade Stina.
— Lägg dig inte i Elsas och mina affärer, du mor, sva-
rade Björn leende. Elsa och jag, vi ha vårt för oss vi, eller
hur Elsa?
— Farbror är så tokig, svarade flickan.
— Jaså, jag får inte vara din fästman nu längre?
— Ah! —
— Blif min i stället, farbror, utropade en klar barnstämma
och liten Thyra hoppade ned från grafkullen, på hvilken hon
kastat sig upp, samt sprang med utbredda armar fram till den
gamle carolinen, hvilken, bamkär som han var, tog emot
henne, lyfte henne från marken och kysste henne samt sade:
— Se, det var en flicka hela dagen det. Ja, dig tar jag i
stället, du är bättre än alla jäntor här i trakten, min lilla sol-
stråle! Nu är du min fästmö och ingen annan, det äro vi öfver-
ens om.
— Jaha, svarade flickan, hvilken nyss fyllt fem år, tvär-
säkert.
— Aldrig kunde jag tro, att jag på gamla dar skulle få
en sådan rar tös, fortfor Björn, men nu ser jag då, att det är
sant, som man säger, att den, som väntar på något godt, aldrig
väntar förgäfves.
Det var något så blidt hos den gamle, när han i allt fol-
kets åsyn på detta sätt jollrade med det lilla barnet och man
kunde icke frigöra sig från den tanken, att det bodde en mild
barnasjäl inom den till utseendet barske veteranens ärriga
kroppshydda. — Ja, det var icke utan, att den oskyldiga barna-
själen lyste fram som en lyktgubbe ur den gamles ögon under
hans hvita och buskiga ögonbryn.
Ingen af folket lade sig i hans tal med liten Thyra, men
alla tycktes i stället njuta af att höra det.
Slutligen sade gubben:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
