Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 CAROLINENS MINNEN.
Morgonen till den fraktade dagen kom.
Ord kunna ej skildra den sorg, som Anna erfor, då hen-
nes man kastade renseln öfver axeln samt gjorde sig beredd
att för sista gången sluta henne och sitt barn i sin famn.
— Kom, Arvid, ropade Harald, som nyss slitit sig ur den
gråtande Emmas armar.
Arvid tog då sin lille son på sina armar och tryckte ho-
nom till sitt hjärta samt hviskade:
, — Herren välsigne dig, mitt älskade barn. Blif din moders
stöd. Din far ser du säkerligen aldrig åter.
Därefter kysste han sin hustru.
Deras läppar voro förstummade, men deras hjärtan talade
i stället desto kraftigare, där de slogo mot hvarandra.
— Arvid, ropade Harald åter, kom! Minns, att vi stå un-
der krigslagarne och att vi få straff, om vi komma för sent till
mötesplatsen.
Arvid ryckte sig då ur sin hustrus armar, satte händerna
för sina ögon och löpte bort.
— Kommer far aldrig åter, frågade liten Axel.
— Barn, barn! Bed till Gud för din fader, hviskade Anna
snyftande och tryckte sin son till sitt bröst.
Emma kom nu till Anna och lade sin hand på hennes
skuldror, sägande äfven hon nästan kväfd af gråt:
— Förstår du nu, syster, den längtan, som dref mig från
hemmet till krigets fasor, där jag visste min älskade vara?
— Ack ja, suckade Anna.
— Må vi bedja för våra män.
— Vi äro två änkor, sjrster, fastän våra män ännu äro vid
lif. Gud hjälpe oss, klagade Anna.
❖ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
