Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 CAROLINENS MINNEN.
Så att man kan spörja försann,
Huru städer och land
Blefvo frälsta genom vår tappra hand.
Alloh, mina bussar, hör trumman hon går,
Valdhornen de klinga och marschen nu man slår!
I Svea landsens hjältar, I ställen eder opp,
Gån på, sluten väl uti fullan tropp,
Gån på med friskt mod och hopp!
Helt litet vi akta, att vi äro få:
I Gudi så äro vi många ändå.
Ja låt oss gå på
Och redeliga stå,
Så att vi måga si
Huru de skola fly liksom bi — — —
Ännu står Gud Sveriges konung bi! *
Gubben Björn hade rest sig upp och sjungit denna
marsch.
Hans röst var visserligen skroflig, men den var genom-
trängande och det såg ut, som om hela hans gestalt fått en
ungdomligare spänstighet, än den vanligtvis plägade ha, under
det att han, så att det skallade i kyrkogårdsmuren, sjöng för sina
åhörare kung Carls marsch, hvilken på alla hans åhörare hade
en elektriserande verkan.
Rolf och Sigurd sprungo upp och det blixtrade liksom
eld ur deras unga ögon. De hade aldrig förut hört sin gamle
farbror sjunga och de kände något liknande mannamod strömma
* J. G. Carlen säger om denna marsch: »Både orden och melodien
till denna djupt gripande marsch, »en kristlig Tyrtseisång», offentliggjor-
des 1818 (100 år efter Carl XII:s död) genom pastor H. O. Sundelius,
hvilken uppgifvit sig hafva år 1776 lärt sig den af sin morfar Olof Hjelm
på Grensholmen i Östergötland. Denne senare, född 1698, lär ha berättat,
att kung Carl brukade, innan han begynte någon drabbning låta sina trup-
per afsjunga först psalmen »Vår Gud är oss en väldig borg» och sedan
denna marsch, hvilken uppgifves vara författad af Magnus Stenbock
hvaraf kommit namnet »Stenbockens marsch», som den äfven kallas.
»Hjelm såg i sina yngre år högstsalige konungen och var en ibland dem,
som marscherade mot ryssarne till Norrköping. Då Hjelm sjöng marschen
för sina vänner, barn och barnbarn, rördes han gemenligen till tårar och
såg bister ut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
