Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL XII OCH AURORA KONIGSMARCK. 409
-och längre in i Polen, förirrade sig på okända trakter och red
i snöslask och väta på obanade stigar. Själf var han oberörd
af besvärligheterna, men soldaterna ledo mycket.
Så träffade han på staden Chelm, som tillhörde Oginski.
— Denna stad lades i aska.
Så kom konungen till Keider och fick där veta, att Ogin-
skis trupper flytt igenom denna stad och nu stodo utanför Kowno,
Somogetiens förnämsta stad.
Sent på aftonen hade konungen med sina uttröttade män
kommit till Keider, men icke förthy fortsattes marschen genast,
men han måste vända om vid Niemen, som han ej kunde gå
öfver och stannade så i Keider en hel vecka högst förgrym-
mad öfver, att han ej kunnat förkrossa Oginski men glad öfver
.att ha vunnit Keider, som var en befästad plats.
Nu var kungen midt inne i ett fiendtligt land och omgif-
ven af ett fåtal ryttare. Hela trettio mil lågo mellan honom
och hans armées läger. — Ingen vägvisare kunde han få.
Vägarne voro djupa och vädret svårt — och nu borde det ej
varit svårt för äfven en svag fiende, om denne väl kände ter-
rängen, att tillintetgöra honom. — Men, sen I, kungen aktade
•ej för denna fara. Han befallde Hummerhjelm att stanna, där
han var och begaf sig själf, åtföljd af en handfull ryttare, ut
ur staden för att på vinst och förlust söka reda på sitt hufvud-
kvarter.
Ryttarne voro hungriga som vargar, men de hade intet
att äta, tillika plågades de af köld och väta och hästarne voro
nära att digna, där de gingo fram i en sörja af is och snö.
Men kungen, sen I, han brydde sig inte om dessa obehaglig-
heter. Lugn och hög red han framför sina soldater beredd
att korsa sin värja med hvilken som kom honom i vägen.
Men om kungen var lugn, så voro vi det icke, vi som
lågo kvar i lägret. Vi voro desto mera oroliga, som konungens
affärd från lägret skett så hemlighetsfullt, så att ingen visste
-om, att han var borta, förrän han om morgonen efter affärden
saknades i sitt tält — och nu hade tre veckor förgått, utan att
vi hade hört ett ord om honom. Alla antogo, att han var död
«lier fången.
Carolinens minnen. 52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
