Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 CAROLINENS MINNEN.
Fursten:
Camillo! Kunnen I glömma så mycken oförrätt af er be-
dragne furste?
Camillo:
Den var glömd, innan den var gjord.
Fursten:
Ädle Camillo!
Camillo :
Min Laura! (omfamnar henne). — Min Flavio! (räcker ho-
nom sin hand). Hvarför så sorgsna? I hafven ju er Camillo
åter!
Laura:
Laura har kunnat misskänna Camillo — hon har ej mer
rätt att dela hans glädje.
Camillo:
Om ej Laura kunnat förakta den som brottslig förklarade
Camillo, så förtjänade hon ej att ännu älskas af den oskyldige
Camillo (trycker henne till sitt bröst). — Och du, min Flavio,
min befriare–––-
Flavio:
Glömmer du, att jag ville bli din mördare?
Camillo:
Nej, jag glömmer ej, att du genom ett vänskapens hjälte-
mod ville rädda mig från en neslig död.—Ack, mina vänner!
Min furste, förlåt mig! — Jag är utom mig af glädje! — Men
jag har äfven orsak att vara det!–––––- Mitt lif är mig
mindre kärt än den tanken, att jag är rättfärdigad inför min
furste, min Laura och min Flavio. Intet lidande kan vara för
stort för att återvinna tre sådana hjärtan! —
Camillo, jag
Fursten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
