Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULAFTONEN PÅ DAHLBÏ.
har nog varit mångordig af mig i alla fall. Tack för, att I
icke tröttnat vid att lyssna till mig. — Glömmen ej, att I ären
svenskar! Glömmen ej att vårda och älska kung Carls minne.
Mycken sorg drog han öfver landet, det är sannt; men en stor-
konung var han i alla fall.
Lefve*minnet af konung Carl XII!
När han sagt dessa ord, gick han.
De, som hört på, ville tacka honom, men han ville ej lyssna
till det.
Men så ropade en känd stämma:
— Hurra för kung Carls minne!
Det var Rolf, som ropade detta.
Björn stannade och vände sig om, lyfte handen mot taket
och ropade :
— Hurra ! Hurra !
Hela bröllopsskaran stämde in i hurraropet.
När detta förtonat, vände Björn sig om, grep sin hatt
och gick.
Då ropade Carl Berg:
— Lefve gamle Björn! Hurra!
— Hurra! Hurra!
Björn ville ej lyssna därtill. Han tryckte hatten på sitt
hufvud och gick
Det var hos ungmor på Hultet, som Björn omtalat det
sista af sina minnen under »barnens dubbelbröllop», som han
sade. Dagen förut hade ungmor på Fridalund, som Carl Bergs
nybyggda stuga kallades, haft hemmakalas och i dag hade
ungmor på Hultet hemkomstöl och naturligtvis var hela bröllops-
stassen med.
När nu Björn så där hastigt steg upp och gick, sprang
ungmor Elsa efter honom och ropade:
— Farbror, farbror, stanna kvar.
— Nej barn. Jag kommer igen i morgon. Hvar gång
jag talar om salig kungens död, blir jag dyster till sinnes. Väl
vore, om jag snart finge samlas bland carolinerna därofvan.
Carolinens minnen. 98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
