Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I blida dygder sökte du hans like,
Hans själ var så harmonisk som hans röst,
Och vid hans fall, hur går kring land och rike
En enda klagan nu ur tusen bröst.
Ty hvem har sett, har känt och kunde glömma
Den ljufva bild, som än emot oss ler?
I rosens doft, i blomsterlundens gömma,
Där nyss han sjöng, han sjunger aldrig mer,
Och Sätherberg, säger så till honom, »Nordens
älskling»:
Ditt furstendöme var uti vårt bröst —
Det bästa rike någon furste hade;
Och rosor blott hvart hjärta för dig lade,
Och ondskan ägde ej för dig en röst.
Ditt lif, prins Gustaf, likt en vårdag var,
En skön, en löftesrik, med fulla knoppar.
Där sången ljuda hörs ur lundens toppar,
Och gyllne morgonsol går upp så klar.
Malmström besjunger,
Hur med hjärtats ursprungskänsla ömmande för lifvets nöd
Han den svaga handen räckte, gaf den vacklande sitt stöd —
Hur från sina ljusa höjder han i däldema såg ned,
Där han sträfvandet belönte, där med lidandet han led.
Alla diktade de i innerlig, tacksam hängifvenhet
till »Nordens, ungdomens, sångens älskling», men ingen
har dock det sköna, skära, idealiskt formade uttrycket
för sin sorg, som Nybom, han, mot hvilken prins
Gustaf särskildt alltid »varit så god». Här står Nybom
så högt i skaldestorhet, som han kunde komma, och
hemligheten häraf ligger däri, att på samma gång
han kände den djupa personliga sorgen, svingade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
