Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tyckte mycket om besök och talade gärna
och öppenhjärtigt om den inre värld, hvari han lefde
ett rikare lif än i yttre måtto.
Till sist vilja vi också skildra ett besök hos Johan
Nybom, under hvilket vi fingo tillfälle att se honom
personligen just sådan, vi redan lärt känna honom i hans
dikter: ung i själen, romantiker, kraftpatriot och
skandinav från 1848 samt den i grund och botten religiöse
mannen; vi låta honom här själf tala, såsom hans ord
den gången föllo.
Något oförmodadt inträdde vi en dag i hans
kammare och möttes då af det häftiga utropet:
»Jag är död — jag håller pa att dö!»
Men då han såg, att hans ord väckte häpnad,
pekade han sorgset leende och med ett fuktigt skimmer
i ögonen på käppen, med hvars tillhjälp han stapplade
omkring. »Jag håller på att dö litet hvart år; i fjor
skulle jag ju till att dö (han var då mycket sjuk), och
jag tyckte alls inte det var farligt — jag tyckte det
skulle gå så lätt att få somna in — jag tänker ofta,
att vår Herré är inte så långt borta, och att det är en
lätt affär; men,» tilläde han därpå allvarligt — »det är
en affär! — Gud, hvad det är skönt att lefva — för
lifvet, det skiftar och skiftar — och ännu är jag inte
död — jag har inte dött i år ännu! — Men se, inte
tror jag,» fortfor han halft på skämt, »att von Bergen
tittat långt in i Guds rikes hemligheter — det har ingen
annan än frälsaren gjort — och honom tror jag på —
han är ändå den bäste!»
Vi yttrade något om, att han ännu syntes oss helt
ungdomlig, hvaråt han genast gladt svarade:
— »Ungdomlig! Det blir jag till min död! —
Ungdomen tar jag med mig i grafven — så får jag se,
hvad jag kan göra med den i ett annat land,» tilläde
han därefter åter litet vemodig. Ty stämningsmannen
var han då som alltid, och leendet och vemodet,
tanken på döden och den muntra studenthistorien växlade
så hastigt som solskensstunderna och vårmolnen i april.
Gärna plägade Nybom i lifstiden berätta om det stora
skandinaviska sångaråret 1848, och detta med det lif och
den eld, att han förflyttade både sig själf och den
lyssnande 40 år tillbaka i tiden. Om han då började i moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
