Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lys därför, enda stjärna i min natt!
Du bild, så kar ifrån min ungdoms dagar.
Väl kan mitt sinne aldrig mer bli gladt,
Och ej min bittra saknad sig försvagar.
Men ack! jag har en ädel tröst likväl,
Jag varit älskad af en ädel själ,
Och snart, jag hoppas, skall väl bojan brista. —
Farväl min första kärlek och min sista.
Han hade rättighet att säga de orden: »jag varit
älskad», ty så var värkliga förhållandet. Ridderstad
berättar härom, att Braun 1846 en dag erhöll ett
rekom-menderadt bref, vid hvars emottagande han blef djupt
upprörd: »det är ej pengar i detta bref, men för mig
långt dyrbarare än alla världens skatter.» Brefvet var
från en väninna till Ebba Braun, som af denna fått i
uppdrag att sända honom en lock af hennes hår jämte
en sista hälsning. »Säg Wilhelm,» lydde denna, »att
han varit min jörsta och enda kärlek, fast jag ansåg
det bäst för oss båda, att ej låta honom veta det. Han
har ofta, men förgäfves, bedt om en hårlock, gif honom
nu denna, på samma gång jag sänder honom min sista
hälsning. Ett förbehåll fäster jag likväl härvid: bringa
honom hårlocken och hälsningen först efter tre år. Han
har då glömt mig, och alt är godt.»
Detta bud fick han också först tre år efter hennes
död. Men många år senare, då han själf följt sin älskade
efter, fann man den mörka hårlocken jämte väninnans
bref i ett kuvert, hvarpå stod skrifvet: mina juveler l
Kuvertet innehöll äfven ett papper, hvarpå Braun
skrif-vit: »jord, som mig krossat har»; — papperet åter
innehöll litet jord från den graf, hvari Ebba von Braun
hvilade, och om hvilken Braun i sin smärta diktat:
Jag lefver än — och står på denna kulle,
Som gömmer hennes hjärta — ack! och mitt!
Ty se, mitt inre lif är där begrafvet–—
Ebba von Brauns hopp, att hennes kusin skulle
»glömma henne» och att »alt åter skulle bli godt», gick
således aldrig i fullbordan; för Braun blef det till slutr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
