Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Braun ger oaktadt sin sällskaplighet, sin ifriga
bref-växling och sina många vänner — vi mena nu ej detta
ord i betydelsen af gillesbröder — dock intrycket af
att alltid hafva varit en ensam man; hans sista dagar
äro liksom en bild häraf. På en enslig liten klippö i
Kattegat tillbragte han ensam sin sista sommar, härifrån
fördes han till sin dödsbädd i Uddevalla, vid hvilken
ingen anhörig, ingen hans personlige vän hann att
infinna sig; under denna sista färd se vi honom ensam
i den öppna lilla båten under en mörk höstnatt föras
öfver hafvet, ensam, men numera med »befriaren» för
ögonen, icke dyster, utan skämtsam och vänlig mot
sina roddare, som han vid framkomsten till
Uddevalla sände i land för att uppfriska sig, medan han,
altjämt allena med sig själf, med sina tankar, kvarlåg
flera timmar i den öppna båten. Ingen klagan att
tiden blef honom lång undslapp honom då. Hvad
hade några timmar mer eller mindre att betyda för
honom af en tid, som förut förefallit honom så omätligt
lång, och hvars slut han såg för sig nu nalkas jämte
det »öde», som han kallat det enda säkra för
människan?
Huru Braun gjorde upp sin räkning med sin Gud
och sig själf, vet ingen; under tystnad och ensamhet
förflöto hans sista stunder, och utan att yttra något dog
han d. 12 sept. 1860. Måhända har hos honom dröjt
den tanke, han i Borup, den efter hans död utkomna
kalendern, så uttryckt:
Men tiden bringar tröst, och sviker den,
Den äfven, har dock aldrig svikit döden.
Hans skarpa lie går, som jämnaren,
Den enda säkra utaf mänskans öden.
Och hvad vi mest på jorden hållit af,
Vi se på andra sidan om vår graf,
och detta återseende hade han väntat sig gå den
efterlängtade »glädjens dag», hvarom han en gang skref i en
dikt till »Den döda»; ingen dödens fasa förmådde
undanskymma den för honom, den dag, som han så visst
trodde skulle föra den oförgängliga delen af hans »bättre
jag», den ädla, rika anden, till den alltid älskades möte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
