Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess segel liflöst hänger,
Ty vinden själf är död;
Sitt årpar båtsmannen svänger,
Förpustad och röd ;
Och hvar gång åran knarrar,
Så ofta den vattnet skär
Af ekot rymden darrar
Båd’ fjärran och när.
Där råmar en ko — bredvid dig
Så hörbart ljudet kom —,
Du vänder dig, kvick och smidig,
Du tittar dig om . . .
Du reser dig upp ur gräset,
Men skönjer intet alls ...
Där borta, ute på näset
Hon står ju med uppsträckt hals.
Afven Orvar Odd med sin klara blick för naturens
egendomlighet och skönhet kan dock äfven någon gång
här och där komma fram med barocka eller osanna
bilder, som då han vid en skildring af Brunnsviken
talar om att tvärs öfver vattnet »sublimt som en drapa
Ladugårdsgärdet ter sig i rök och dam», eller då han
vid teckningen af ett norskt fjäll-landskap talar om
björken på bråddjupets kant, kring hvars »tunna
enslingskepnad håret melankoliskt hänger». Dock måsteman
erkänna, att dylikt påträffas ytterst sparsamt.
Vi ha uppehållit oss länge vid denna sida af
Sturzen-Beckers poesi; men dels är den, som vi förut sagt,
en ensamstående företeelse i denna tids literatur och
utgör liksom en öfvergång till våra dagars starkt
naturskildrande värklighetsdiktning, dels är naturskildringen
just Orvar Odds styrka, påvärkad och utvecklad som
den är af den beröring, han på sina resor kom med
naturens olika skaplynne i olika trakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
