Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 1. Negerslafveriets början på 1400 talet; portugisisk, spansk och engelsk slafhandel; John Hawkins; slafhandelskompanier; Asientofördraget 1713; kyrkan och slafveriet under 17:de och 18:de seklen; slafhandelns omfång i slutet af 1700-talet; fångandet af negrer; ombord å slafskepp; »midtelpassagens fasor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och biskopar. Sannolikt uppnådde aldrig de simplare grosshandlarne i socker
eller tobak denna utmärkelse!
Antalet af samtliga för negerexport bestämda engelska skepp utgjorde
omkring 1790 nära 200, afsedda för omkring 48,000 negrer. Denna senare beräkning
torde vara låg, ty enligt Thomas Clarksons 1785 utgifna epokgörande skrift — en
af de första i detta ämne — bestod hela Europas, d. v. s. Englands, Hollands,
Danmarks, Portugals och Frankrikes, för negerexport afsedda handelsflotta af 360
skepp, förande 100,000 negerslafvar[1].
England var sålunda långt ifrån ensamt om affären, men åtnjuter dock
den tvifvelaktiga äran af att vara främst i detta stycke.
Slafhandeln led visserligen stort afbräck under amerikanska frihetskriget.
Men efter freden 1783 tog den ny fart med Liverpool som egentlig stapelstad,
hvilken häraf hade en vinst af 298,462 pund årligen. Nämnas bör, att de skepp,
som från denna stad utgingo på negerjaktsexpeditioner, medförde till Senegal och
Guinea stora laster spirituosa — år 1771 ej mindre än 12,144 ankare — med
hvilka de negrer skulle lyckliggöras, som medverkade till att med list och svek
fånga sina landsmän. Måhända ett moment i den tidens missionsverksamhet!
De i det föregående anförda siffrorna tala visserligen tillräckligt tydligt, men
icke desto mindre torde ett närmare ingående på slafhandelns detaljer här vara
på sin plats. Huru denna bedrefs, har i slutet af förra århundradet blifvit utförligt
skildradt af män, som ägnade sitt lif åt det ädla målet att söka hämma
människohandeln. De främste af dessa torde bl. a. vara den förutnämde engelsmannen
Thomas Clarkson och svensken Carl Bernhard Wadström. Här nedan anförda
fakta äro hämtade förnämligast ur deras arbeten[2].
Man hade flera olika sätt att fånga negrer. Mer än hälften blefvo stulna;
europeerna lockade dem ombord å sina skepp och afseglade med dem, eller
inbjödos de till en fest vid stranden, berusades med spirituosa och fördes
medvetslösa till skeppen; man brukade äfven kringränna byar, sätta dessa i brand och
tillfångataga de invånare, som sökte rädda sig; man for i båtar uppför floderna
och bortröfvade enstaka familjer, eller lade man sig i försåt för obeväpnade
vandrare. Men det var äfven mycket vanligt, att slafhandlaren ingick förbund med
negerfurstarne, hvilka lockades att för pärlor, band, vapen och framför allt
brännvin förrädiskt öfverlämna sina egna undersåtar i slafveri. Hela byar öfverföllos
sålunda af stammens egen höfding, eller också kastade sig denne oförmodadt öfver
en annan närboende frändestam; att det härvidlag gick blodigt till, förstås af sig
själft, enär alla svaga eller sårade utan förskoning mördades, ty endast ungt och
kraftigt folk af båda könen hade värde såsom handelsvara.
Ett särdeles utmärkt sätt att fånga negrer var genom törst. Man lät bevaka
alla källor med beväpnadt folk. De törstande uthärdade pinan i det längsta, stundom
en hel vecka; men slutligen läto de frivilligt fånga och binda sig för en dryck
vatten. Först när deras törst var stillad, vaknade de upp till förtviflan och raseri
och sökte förgäfves göra motstånd, när de fördes till det väntande skeppet.
Men här började deras egentliga lidande, här skulle den svarte hedningen få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
