Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 1. Negerslafveriets början på 1400 talet; portugisisk, spansk och engelsk slafhandel; John Hawkins; slafhandelskompanier; Asientofördraget 1713; kyrkan och slafveriet under 17:de och 18:de seklen; slafhandelns omfång i slutet af 1700-talet; fångandet af negrer; ombord å slafskepp; »midtelpassagens fasor» - 2. Protester mot slafvarnas behandling; Somersetaffären 1772; Zongaffären 1783; Thomas Clarkson; Wilberforce; Pitt och Wilberforce; Sierra Leone-sällskapet 1791; C. B. Wadström; Norrköpingsförbundet 1779; Svedenborgs inflytande; Freetown; engelska slaftrafikens afskaffande 1807; öfverträdande af lagen mot slafhandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMBORD Å SLAFSKEPP. 9
i de för dem afsedda rummen, hvilkas höjd vexlade mellan 6—3 fot. Å ett skepp,
uppmätt af Clarkson personligen, var det för 70 slafvar afsedda rummet 31 fot långt,
4 fot högt, största bredden 10 fot och vid ändarna 5 fot. Luft och ljus insläpptes
mycket sparsamt genom gallerförsedda hål i däcket. Utrymmet var vanligen så
knappt, att de olyckliga fångarne måste ligga rakt utsträckta på rygg, sida vid sida,
ofta utan förmåga att resa sig. Sjukdomar af alla slag trifdes nämligen väl i den
pästarlade luften, och ofta hindrades den ene att resa sig upp därigenom att den
olyckskamrat, vid hvilken han var fastkedjad, blifvit ett i förruttnelse stadt lik.
Utmärglade och halft medvetslösa måste negrerna förblifva liggande på bara
plankorna, stötta af skeppets rörelser, till dess hud och kött bortnötts ända intill benen.
Ej underligt, att dödsstunden var för en fången neger det ljufvaste ögonblicket.
Också var det synnerligt vanligt, att de å slafskeppen varande negrerna försökte
befria sig genom själfmord. Somliga sökte kasta sig öfver bord, andra vägrade
intaga föda. Det förra hindrades genom höga gallerverk omkring däck; för det
andra sättet, som kallades »sturskhet», fann man råd genom att använda ett
sär-skildt därtill förfardigadt instrument, hvarmed fångens mun uppbändes, hvarefter
tunna soppor tvungos i honom. Med glödande kol brukade man äfven bränna den
»sturske» på läpparna för att få honom att gapa. Mången lyckades dock i sin
föresats att svälta ihjäl.
Å andra sidan räknades ej så noga med fångarnes lif. När kosten tröt, gaf
man dem gift och kastade dem sedan i hafvet; ofta nog ansåg man förgiftningen
onödig och störtade det öfverflödiga antalet lefvande i vågorna. Att gifva sig åstad
på en slafexpedition utan tillräcklig kvantitet gift ansågs emellertid som en stor
brist på omtänksamhet. Om ett fall berättas det, att ett slafskepp, som förde 500
svarta, råkade ut för stiltje i det s. k. »stilla bältet»; provianten började tryta
och kaptenen lät därför dagligen kasta så många negrer öfver bord, att endast
tjugofem återstodo vid framkomsten. Detta var den så kallade »midtelpassagens
fasor».
Af dem, hvilka slutligen såsom slafvar försåldes till kolonierna, dog vanligen
en tredjedel under det s. k. »tillvänjandet». Men hvad gjorde detl Priset var så
högt, att om endast ett ringa fåtal blef vid lif, lönade sig aflaren ändå.
En i allra sista tiden utkommen bok i detta ämne * visar, att endast 50 proc.
brukbara arbetare funnos bland slafvarne vid framkomsten till England eller
kolonierna.
2.
Under sista hälften af adertonde århundradet började emellertid röst efter
röst höjas emot den fruktansvärda slafhandeln, och allmänheten tick allt mer och
mer ögonen upp för dess ohygglighet.
Redan 1617 hade kväkarne genom sin stiftare George Fox gifvit uttryck åt
• John Kells Ingram: Geschichte der Sklatserci und der Uörigkcit, deulsche Bearbeitung
1895, sid. 111.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
