Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 4. Wilberforces arbete för slafveriets upphäfvande; hans personlighet; George Canning och Buxton; Cannings tal och slaffrågan 1823; slafveriets upphäfvande å de Västindiska öarna 1833; Wilberforces sista år och död; »British and Foreign Antislavery society» och dess verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem därtill med våld. Man förkunnade ståndrätt och förfor med största stränghet
mot orostiftarne. Detta jämte de grymheter plantageägarne föröfvade mot
missionären Smith, som antog sig de svartes sak, väckte stor ovilja i England. Saken
förehades 1824 åter i parlamentet, Canning uppträdde ånyo och genomdref vissa
bestämda lagbud, af hvilka de förnämsta voro, att all piskning af kvinnor förbjöds;
att piskan såsom »arbetsstimulus» för männen skulle försvinna; att negrerna
skulle erhålla religionsundervisning; att giftermål mellan dem skulle anses lagliga
och att vid försäljning familjen icke finge åtskiljas; att en neger, som kunde förskaffa
sig medel därtill, skulle ha rättighet att friköpa sig själf, sin hustru och sina barn.
Härvid stannade saken under många år; oaktadt Wilberforces och hans
vänners ihärdiga ansträngningar dröjde det ända till 1833, innan kabinettet Grey den
16 augusti upphäfde slafveriet i dess helhet. Plantageägarne erhöllo en
skadeersättning af 20,000,000 pund. Ett öfvergångsstadium i form af en sjuårig
»frihetslärlingsfrist» fastställdes; under denna tid skulle slafvarne vid prygelstraff vara
förpliktade att arbeta tre fjärdedelar af hvarje arbetsdag för sina herrar, hvaremot
dessa skulle kläda och föda dem. Alla barn under sex år blefvo genast fria och
hade rätt till undervisning. Många politici ansågo uppskofvet med den fullständiga
frigörelsen för oklok. I en af kolonierna genomförde man den genast, utan att
ordningen det ringaste stördes däraf; tvärtom var julen 1833 sedan tjugo år den
första, under hvilken den offentliga ordningen kunde upprätthållas, utan att
ståndrätt förklarades. Efter några år fattade regeringen ett beslut, riktadt mot
fortfarandet af »öfvergångsstadiet». Så snart detta blifvit bekant, ville slafvarne alls
icke arbeta mera för sina herrar; »lärlingstiden» förkortades då med två år, och
1838 erhöllo Englands negerslafvar fullständig frihet.
Hvarken Canning eller Wilberforce upplefde denna fullkomliga seger för
frihetens och humanitetens sak. Canning hade dött redan den 8 augusti 1827.
Wilberforce lefde flera år längre; han, den svarta rasens Moses, fick se dessa
förtryckets barn taga sina första steg in i frihetens förlofvade land. Sedan han
lämnat parlamentet, hade han lefvat som privatman och i det lyckligaste familjelif,
älskad och ärad af höga och låga; han författade under dessa år sitt arbete »Vital
Christianity» och intresserade sig mycket för litterära saker, ständigt omgifven af
en talrik vänkrets, emottagande oräkneliga uttryck af beundran från alla länder
och folk, men icke dess mindre sällsynt ödmjuk i sinne och väsen.
In i det sista fortfor han att verka för de svartes frihet; de trådar, som
satte Canning, Buxton, Brougham m. fl. i rörelse, funnos i hans hand, det var han,
som till stor del höll intresset för saken uppe hos sina vänner, det var han, som
gaf dem impulser att gång på gång draga frågan inför parlamentet, på det att den
aldrig skulle få hvila och falla i glömska, utan ständigt föras längre och längre
fram. Ännu 1830 var han ordförande vid »Antislafverisällskapets» stora årsmöte.
Den 1 januari 1833 skref han till sin vän Macaulay:
»Jag lyckönskar er, min gamle vän, att hafva inträdt i det år, under hvilket,
som jag hoppas, en sista stöt skall gifvas den fördömda slaftrafiken, och de
västindiska slafvarnes frigörelse skall bli fullständig.»
Den 12 april samma år — han var då 74 år gammal — uppträdde han för
sista gången offentligt. Det var vid ett stort möte i staden Maidstone; han
föreslog här ånyo en petition, som skulle föreläggas parlamentet, och som han
egenhändigt undertecknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
