Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 1. Slafveriets införande i Amerika 1G20; aristokratemigranter i Virginien; slafpatroner, hvita tjänare och negrer; Virginiens slaflagar; slafveriet uppmuntradt af England; slafveriet i Syd-Karolina; skillnaden mellan Söderns slafpatroner och Nordens farmare; slafveriet en klimatfråga; Syd-Karolinas slaflagar; det engelsk-amerikanska slafveriet grymmare än hos någon annan nation; Georgien; Maryland; Delaware; Pennsylvanien; New Jersey; Massachusetts; slafveriet en mild form i Nya England; första rösterna mot slafveriet; Thomas Jefferson; slafveriet och själfständighetsförklaringen; John Adams; Washington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brännmärkas med bokstafven R (Runaway) på högra kinden. Om ägaren uraktlät
det, var han förfallen till tio punds böter, och hvilken fredsdomare som helst kunde
gifva befallning om brännmärkningens verkställande. För tredje resan skulle
rymmaren, om han var borta i trettio dagar, piskas och få sitt ena öra afskuret; om
ägaren uraktlät det, skulle han böta 20 pund. För fjärde resan skulle rymmaren,
»om det var en man, snöpas» och hans värde af provinsen ersättas ägaren, i fall
slafven doge under operationen; om det var en kvinna, skulle hon »strängt piskas»
(be severely whipped), brännmärkas på vänstra kinden med bokstafven R och
hennes vänstra öra afskäras. Hvarje ägare, som under tjugu dagar
försummade att låta verkställa detta, hade förverkat sin äganderätt till slafven åt den
förste angifvare, som åtalade honom därför inom sex månader. Hvarje kapten
eller kompanichef skulle vid underrättelsen om förrymda slafvars tillhåll eller
gömställe förfölja, gripa och taga dem, lefvande eller döda, och var i hvilketdera
fallet som helst berättigad till ett premium från två till fyra pund för hvarje slaf.
Om någon medborgare lemlästades eller sårades under sådan jakt, skulle han af
allmänna medel erhålla skadestånd; men om en slaf under flykten sårades eller
dödades, »skulle ingen därför lida något straff». Hvar och en, som lockade en
slaf till rymning medelst löften om frihet i ett annat land, skulle, därest han i
sitt försök lyckades eller greps på bar gärning, undergå dödsstraff. Hvar och
en, som fann en passlös slaf utom gränserna för hans herres egendom, skulle
söka gripa honom och gifva honom en »måttlig aga» (moderate chastiment) vid
20 shillings böter.
Hvari »måttlig aga» i allmänhet bestod, framgår däraf, att som det var
förbjudet att låta en neger få mer än 60 piskrapp åt gången, erhöllo många slafvar
detta antal åtskilliga gånger om dagen!
En slaf, som gjort sig saker till första resan stöld och snatteri, skulle
offentligen afstraffas genom »hård piskning»; andra resan skulle hans ena öra afskäras
eller pannan brännmärkas med ett glödhett järn, tredje resan skulle hans näsa
klyfvas, fjärde resan skulle han lida döden eller annat straff, som domstolen
ådömde honom. Dödsstraffet bestod ofta i att lefvande brännas.
Ingen slafägare hade rätt att bevilja sina slafvar »fritid», icke heller att
tilllåta dem för egen räkning odla majs, ärter eller ris eller att äga boskap, kort
sagdt, all äganderätt var dem förvägrad.
År 1740 stadgades, att alla negrer, indianer, mulatter och mestizer skulle för
alltid vara slafvar tillika med deras barn, hvilka skulle alltid följa moderns stånd.
Härigenom hindrades slafägaren från att frigifva sina slafvar, om han så önskade,
och barn med en slafvinna kunde af fadern säljas såsom annan egendom, i fall
fadern vore slafvinnans ägare. Som dessutom, enligt själfva lagen för slafveriet,
denne ägare kunde efter behag föröka denna mänskliga afvel, inträffade slutligen
genom parningen mellan hvita och mulattskor, att man erhöll slafvar, hvilkas
blod var nästan lika rent som deras husbönders.
Ingen fick lära sina slafvar något yrke eller att läsa och skrifva, enär »detta
endast tjänar till att väcka missbelåtenhet i deras själar och framkalla
upprorsandan»; ej heller fick någon ägare kläda sin slaf bättre än lagen föreskref. För
att lugna slafpatronernas religiösa betänkligheter påbjöd lagen, att emedan den
kristna religionen önskade alla människosjälars frälsning och emedan religionen ej
fick brukas såsom en förevändning vid eller anföras såsom en orsak till ingrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
