Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 1. Slafveriets införande i Amerika 1G20; aristokratemigranter i Virginien; slafpatroner, hvita tjänare och negrer; Virginiens slaflagar; slafveriet uppmuntradt af England; slafveriet i Syd-Karolina; skillnaden mellan Söderns slafpatroner och Nordens farmare; slafveriet en klimatfråga; Syd-Karolinas slaflagar; det engelsk-amerikanska slafveriet grymmare än hos någon annan nation; Georgien; Maryland; Delaware; Pennsylvanien; New Jersey; Massachusetts; slafveriet en mild form i Nya England; första rösterna mot slafveriet; Thomas Jefferson; slafveriet och själfständighetsförklaringen; John Adams; Washington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadgades det, att »om någon röfvar eller stjäl en människa, skall han förvisso därför
lida döden».
Det visade sig dock vara omöjligt att i längden hindra slafveriet; man började
med att stadfästa, det ingen finge hålla en neger i slafveri öfver tio år, men
detta lagbud glömdes snart, och äfven i Nya England blef slafhandeln och slafveriet
ett faktum. Detta senare utmärktes dock här alltid för stor mildhet, orsakad af
invånarnes åsikter och husliga vanor; slafvarne blefvo betraktade som
familjemedlemmar och behandlades därefter; sedan de blifvit fria kvarstannade därför
de flesta hos sina husbönder, arbetade för den familj, hvilken de ansågo sig
tillhöra, och åtnjöto till gengäld af denna all omvårdnad på ålderdomen.
Slafveriet i Nya England bar alltså en viss patriarkalisk prägel. Olikheten
mellan Norden och Södern framträder här starkt. Den olika anledningen till
kolonisternas utvandring grundlade från början den antagonism, som en gång skulle
föra till ett af de blodigaste krig i historien. Ty medan Södern befolkades af
»kavaljerer» med helt och hållet aristokratiska lefnadsvanor och åskådningar, voro
Nordens kolonister utmärkta icke blott för fromhet och humanitet, utan äfven för
demokratiskt skaplynne, kroppsarbetare som de själfva voro.
Antalet slafvar var också ringare här än i de andra kolonierna. Så t. ex.
uppskattades slafbefolkningen i hela Nya England (Massachusetts, New Hampshire,
Maine, Rhode Island, Konnektikut och Vermont) år 1754 till endast 11,000, medan
i Virginien samtidigt funnos 116,000, i Nord-Karolina 20,000, i Syd-Karolina 40,000
o. s. v. Alla koloniernas slafvar uppskattades vid denna tid till 310,000 och den
hvita befolkningen till 1,385,000.
En af de första rösterna mot slafveriet i Amerika höjdes också från Nya
England.
Det var domaren Samuel Sewell, som djupt gripen af den orättvisa, negrerna
ledo, år 1700 skref en broschyr med titeln: »Josefs bortsäljande», ett
»memorandum», hvari han kraftigt betonade slafveriets fördömlighet, alla människors lika
rätt till frihet samt att »dessa etiopier, så svarta de än voro, dock voro söner
och döttrar af den förste Adam, bröder och systrar till den siste Adam, voro af
Gud skapade varelser och berättigade till en human behandling».
Den lilla skriften mottogs visserligen på många håll med vrede och harm,
men bidrog dock i tysthet att stämma allt fler och fler för slafveriets upphäfvande.
Detta uttalades gång efter annan i predikningar och broschyrer. Det var dock
egentligen kväkarne, »vännernas samfund», som gick i spetsen här liksom i England.
Redan 1688 uppträdde en liten flock tyska kväkare vid ett stort årsmöte i
Germantown i Pennsylvanien och protesterade mot bruket att »köpa, sälja och
hålla människor som slafvar». Några år senare uppträdde en annan medlem af
detta samfund, George Keith, och förklarade, att slafveriet stred mot kristendomen,
människans rättigheter och sundt förnuft samt föreslog »negrernas frigörelse efter
en skälig beredelsetid». Denna tanke, som Amerika ej fullt tvåhundra år senare
tyvärr alldeles glömt bort, uttalades alltså här 140 år förr, än Canning med sådan
kraft påyrkade negrernas »uppfostran» till frihetens rätta bruk.
I Nya England började kväkarne, efter det Sewell brutit isen, att utgifva
skrift på skrift i frågan. En af dessa utgafs 1737 af Benjamin Franklin. Från
år 1746 till 1767 reste John Woolman i kolonierna, öfverallt proklamerande, att
»utöfvandet af fortsatt slafveri vore syndigt» och att »alla människor äro lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
