Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 4. Den amerikanska kvinnans arbete för slafemancipationen; en kvinnlig antislafveriförening; mrs Maria Chapman; förföljelse mot kvinnorna 1835; dito mot Garrison; kvinnornas konvent i Philadelphia 1838; pöbelupplräden och förstörandet af »Pennsylvania Hall»; systrarna Grimké; miss Kelley; »pastoralbref» mot kvinnornas deltagande i möten m. m.; prästerlig dom öfver humanitetssträfvandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ofvannämda kvinnor, som uppträdde å denna i Norra Amerikas häfder
inristade invigningsfest, voro framstående och vunno en vacker ryktbarhet i denna
tids historia.
Miss Grimké hade jämte sin syster lämnat sitt rika hem i Charleston, enär
de icke längre kunde uthärda den dagliga åsynen af slafveriets offer samt brunno
af önskan att väcka de bästa kvinnornas ansvarighetskänsla gent emot deras svarta
medsystrar. De hade sökt sig en tillflyktsort i Philadelphia, där de först slutit sig
till episkopalkyrkan; men när de funno, att denna var djupt införlifvad med
slafveriets förfaktare, lämnade de den och ingingo i de ortodoxa kväkarnes samfund.
Den ena af dem, Angelina, offentliggjorde en varm och gripande skrift öfver
slafveriet: »Upprop till Söderns kvinna*. Denna skrift föranledde sekreteraren för
amerikanska antislafverisällskapet att uppmana systrarna att offentligt omtala
hvad de upplefvat i Södern. De gjorde detta och väckte härmed så stort intresse
bland Nordens kvinnor, att icke längre någon enskild salong eller sal kunde rymma
det stora antal, som ville lyssna till dem. Till slut upplät en frisinnad präst,
Henry Ludlow, åt dem sin kyrka.
Till en början voro åhörarne endast kvinnor. Men allt efter som dessa blefvo
mer och mer gripna, önskade de också, att deras män, fäder och bröder skulle
lyssna till hvad de båda systrarna, som gått i frivillig landsflykt, hade att berätta
om de svartes lidanden. Männen voro visserligen nyfikna, men tvekade ännu om
tillbörligheten af att en kvinna uppträdde för en verklig lifssak.
Till slut glömde dock en prest, d:r Amos Phelps, aposteln Paulus’ vid denna
lid mycket citerade förbud; när de båda systrarna Grimké en dag talade i den
stora metodistkyrkan, smög han sig tillsammans med en vän inom dörren och
blef stående där, tills föredragen voro slut. Härmed var isen bruten, och många
intresserade män syntes därefter bland åhörarne.
Pastor Phelps däremot blef mycket illa anskrifven hos sina ortodoxa bröder,
dels därför att han blifvit abolitionist, men ännu mera därför att han uppmuntrat
kvinnan »att träda utanför sin sfer, och sålunda skakat det sociala lifvets heliga
grundval».
De båda systrarna Grimké voro enligt alla samtida tvenne lika begåfvade
som behagliga unga kvinnor. Särskildt har den yngsta, Angelina, blifvit skildrad
såsom ung och vacker, med musikalisk, klar röst. »Så som hon stod inför sina
åhörare i sin enkla kväkardräkt och sitt intelligenta ansikte strålande af ifver, var
hon den mest älskliga bild af kvinnlighet»*. Hon blef sedermera gift med d:r
Theodor Weld och lefde ännu 1880.
Dessa båda systrar ingåfvo Söderns slafägare stor ängslan och väckte
öfver-hufvudtaget genom den öfvertygande makten i sina ord, då de skildrade tilldragelser,
till hvilka de varit ögonvittnen, hos slafveriets försvarare större fruktan än de fleste
manliga antislafveritalare tillsammans.
Mera härom i det följande.
Miss Kelley var den första kvinna, som följde deras exempel att uppträda och
tala offentligt. Men hon gjorde icke detta, förrän hon noggrant studerat sig in i
den sak, för hvilken hon stred. Hon blef — gifvetvis — förhånad och förlöjligad,
äfven hon, både från talarstolar och i prässer, och hennes föredrag blefvo ofta
störda af pöbeln. Men hon fördrog allt modig och lugnt och verkade med stor
* Oliver Johnson: Garrison and his time, sid. 26,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
