Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 7. John Quincy Adams 1825—29; And. Jackson 1829—37; bildandet af whigpartiet; slafveriet inom distriktet Kolumbia; den stora »petitionsstriden» på 1830—40-talet; Athertonmunkaflen 1838 - 8. Konfiskerandet af abolitionistskrifter 1835; kongressdebatt om Arkansas; andra seminolkriget 1835; Armistadaffären 1839; missnöje med England; »Creolen» 1841; mr Giddings i kongressen; kongressscener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästan alla Nordens representanter fogade sig som sagdt efter slafstaternas vilja.
Men under högljudda hyssjningar och rop af »till ordningen» förklarade
Adams: »Såsom medlem af detta Hus betraktar jag denna resolution som ett våld
emot Förenta Staternas konstitution, mot mina valmäns, mot hela folkets rätt att
petitionera och mot hvar mans rätt till yttrandefrihet».
s Atherton-munkaflen» upphörde först 1845 att hafva gällande kraft. Under
alla dessa år förbjödo således Söderns mäktige herrar sina vasaller i Norden att
öfverhufvudtaget befatta sig med slafverifrågan. Ty som ett Nordens vasallskap
under Södern kan man med rätta känneteckna denna tids politiska ställning.
Men till John Quincy Adams ovanskliga ära må det sägas, att han vid början
af hvarje följande kongress regelbundet begärde den inhumana »munkaflelagen»
upphäfd. Och Oaktadt dess bestånd fortfor han nu som förut att förmedla
petitioner från personer af hvad klass och ställning som helst. Förgäfves försökte
slafrepresentanterna att nedtysta honom; förgäfves hotade de med mord, med
utstötande ur Huset, med pöbelanfall, med hans inkallande inför distriktet Kolumbias
stora jury. Han förblef lika orubbligt lugn.
»Tro de gode herrame från Södern, att de kunna skrämma mig med sina
hotelser?» sade han. »Låt mig i så fall få säga dem, att de misstagit sig på
person. Jag kan icke genom deras vrede eller våldsamhet, ja, icke genom alla
stora juryer i universum skrämmas från att uppfylla en helig plikt. Jag har endast
gjort min plikt; och under samma förhållanden skall jag göra den om igen, om
det så vore i morgon dag.»
Den tappre »gamle vältalaren» lefde länge nog för att få se den förhatliga
lagen upphäfd; kongressen beslöt 1845 att emottaga och aktningsfullt behandla alla
petitioner rörande slafveriet. Han lefde länge nog för att vara vittne till, huru alla
Husets representanter — från Södern såväl som från Norden — uppmärksamt
lyssnade till ett högsint anförande i slafsaken af en dess ifrige vänner, ett
anförande, sådant mr Adams själf kunnat hålla det, och vid hvars slut den gamle
frihetskämpen högt utbrast: »Gud vare lof — förseglingen är bruten, dörren är
öppen!»
8.
När kongressen samlades 1835, yttrade presidenten Jackson i sitt »budskap»
bl. a., att han var nödsakad fästa den allmänna uppmärksamheten vid »det sorgligt
uppeggade tillståndet i Södern, åstadkommet genom försök att genom postverket
kringsända upphetsande upprop, afsedda att väcka slafvarnes lidelser, förmå dem
till insurrektion och framkalla ett inbördeskrigs alla fasor».
Förhållandet var, att abolitionisterna, så fort amerikanska
antislafverisäll-skapet organiserats, genast började sända sina viktigaste publikationer till ledande
män i Södern. Ty enär de trodde sig skola vinna sin sak endast genom »ordets
makt», var det dem angelägel, att deras åsikter och skäl blefvo bekanta och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
